Mötte vi verkligen samma person? Det finns en förklaring till varje beteende, du väljer om du vill förstå…
Drottningen tar ännu en lite tugga av en underbar pannacotta. Hon är ute med väninnorna. En sällsynt kväll borta från Prestationsprinsen och familjen. Hon njuter. Just nu bara hon lyssnar på sina väninnor prata. Hon känner vaniljsmaken så tydligt, och en aning lakrits. Funderar på det gigantiska blåbäret som pryder efterrätten. Det är ju inte normalt, men uppskattat av de flesta. Tänk om det kunde vara så lite oftare.
En av hennes väninnor, Lena, är så upprörd över en gammal kamrat, Christina. Väninnan och Drottningen mötte henne på väg till middagen med de andra. Väninnan är upprörd över Christina som blivit så märkvärdig så hon inte hälsade en gång. När de väl sa hej, så var det som om hon inte hade ett dugg intresse. Ingen ögonkontakt. Lena skrattade lite hånfullt, hur dryg får man va?! Christina frågade inget om hur de hade det. Hon bjöd inte ens på ett leende efter alla dessa år. Svarade korthugget och verkade vilja iväg. När de föreslog om hon ville hänga med och säga hej till de andra svarade hon bara, en annan gång. Men, det var väl ändå ganska nonchig stil! Men till sist sprack hon upp i ett leende. Det var kul att ses, sen hastade hon vidare. Lena var verkligen upprörd över hur Christina behandlat henne!
Drottningen funderade på om hon skulle bry sig om att säga vad hon hade sett. För Drottningen hade sett en orolig själ. Med alla rätta attiraljerna, men genuin osäkerhet inombords. En snygg, stilig, gammal väninna som blev överrumplad och nervös av det oväntade mötet. Som inte fann orden och som säkerligen trivdes bäst i förutsägbara situationer hon själv kontrollerade. Därför var steget stort att gå med och träffa ytterligare gamla väninnor. Christina visste inte var hon skulle börja och började därför inte alls. I brist på kontroll flackade blicken osäkert och stannade sällan vid de gamla vännernas ögon. Men inombords var hon glad att se dem. Drottningen hade valt att se ett genuint leende och höra ett genuint ”det var kul att ses”. Drottningen har en djup förståelse för prestationsprinsar, det är en bra egenskap.
Drottningen tyckte att hon måste säga något. Så det gjorde hon. Och hon hoppas att ett par av väninnorna nästa gång väljer att se osäkerhet istället för nonchalans, en fåordig istället för en ointresserad, en som vill men inte förmår istället för en som inte vill. Det kan komma väl till pass. Som med grannens tystlåtna tonåring, bråkstaken i sonens klass, sura grannen, dotterns lärare som aldrig får till det på föräldramötena, kusinen som bara surar på alla släktmiddagar… Ja, ni förstår. Helt enkelt för våra älskade medmänniskor och ungars skull.
Hon återgick till att använda alla sina sinnen i sitt möte med pannacottan. Och de andra surrade vidare….
Visst har jag blivit mer känslig med tiden och alldeles säkert har mina två prestationsprinsar påverkat min inställning och känsla för människors olikheter. Jag är nästan lite orolig att det gör mig till en bitter människa. Till höger och vänster gör sig folk skojjiga på andras bekostnad eller retar sig på deras beteende. Det är tydligen jättekul att skratta åt någon som bara kan prata som Pingu och lika viktigt är det att irritera sig på det där ”puckot” som inte fattar något, eller den där otrevliga gubben som aldrig tittar på en när han pratar… Idag följde jag med min stora prins på skolresa. Vi var ute och spelade brännboll och i samband med att en flicka sprang för livet för att lyckas få poäng (kanske lite åt fel håll och lite för långt) så gjorde en pappa i sällskapet sig lustig över att hon kanske var lillasyster till Forrest Gump..! Nu var det nog inte så många i sällskapet som vet vem Forrest Gump är men hans inställning avspeglar sig förmodligen även i andra sammanhang. Vilken förebild blir han för sina barn..?
Jag håller med dig Marie, man undrar hur han tänkte nu? Jag förstår precis hur du kände det. Man ser den där flickan och hur hon springer, fokuserad på en enda sak, omedveten om allting annat. Och så gör någon sig rolig över henne. Människor är så olika och vissa tycks bara pladdra på utan att tänka på att de kanske kan såra andra. Men det är inte alltid det finns något elakt bakom. Ibland är det nog bara så att munnen går utan att hjärnan eller hjärtat hinner med. Ofta går man igång på människor som ofta slänger ur sig grodor, som det verkar helt hänsynslöst och respektlöst. Men det finns ett uttryck: ”Om du inte tycker om en person, försök att lära känna honom bättre!”
Ja, Teak, håller med. Det gäller att ha tålamod och förståelse även för problembeteende hos vuxna, inte bara Prestationsprinsar. Men det är inte lätt! Man tycker ju att vi borde veta bättre. Så jag förstår din frustration Marie för Forrest Gump-kommentaren!
Vi får helt enkelt utrusta oss med stort tålamod och bara fortsätta att sprida mer kunskap och förståelse om prestationsprinsar, stora och små… 🙂
Bra skrivet Prestationsprinsen