Särbegåvad, smart, lätt för sig i skolan, det är också att vara annorlunda
Ja, att vara särbegåvad, smart, lätt för sig i skolan, det är också att vara annorlunda. Och är man annorlunda så är det alltför ofta svårt att passa in i skolan. En skola för alla?
Jag har skrivit om särbegåvade elever förr. Hur de istället klassas av lärare som ADD, ADHD, stökiga eller antiplugg-elever.
Nu är det aktuellt igen Sydsvenskan hade nyligen en artikel om psykolog Anita Kullander som specialiserat sig på särbegåvade barn. Hon tar också upp att de kan upplevas som splittrade och dåliga på att fullfölja sina uppgifter. När de fattat tycker de inte att det är kul längre. Varför räkna ut kapitlet med likadana uppgifter eller sticka klart råttan då man förstått och kan? Hon har startat
På sin fritid driver hon verksamheten Filurum, som framför allt är grupper på Facebook för särbegåvade barn, deras föräldrar och pedagoger. Nu i sommar ordnade hon även en första träffen för Filurum.
– En förälder skrev till mig efteråt att det var så fantastiskt att få vara som en förälder till ett vanligt barn. Att inte hela tiden vara på sin vakt. Och att få skryta om sitt barn. Jantelagen säger att man inte ska tro att man är något. Det kan sticka i ögonen på andra föräldrar.
I tidningen Hela Gotland berättar Elbereth Åhlberg, att många särbegåvade barn får siagnos och att de lägger av i skolan och inte får använda sin begåvning. Det blir istället ett problem, kanske främst för skolan…
Hon är med i föreningen Mensa, där personer med IQ högre än 130 är välkomna. Hon är också informatör för nätverket Gifted Children Program. Där vill hon hjälpa andra genom att sprida kunskap om de problem de så kallade högbegåvade barnen kan ställas inför under sin uppväxt.
Ja, hur tänker vi egentligen. Vi måste kunna tänka till och möta de här barnen så de stimuleras. Till exempel, alla kanske inte måste traggla alla 75 uppgifterna i mattekapitlet. De hajar ändå och ska istället få tillämpa det de lärt sig, eller jobba vidare. Eller kanske arbeta med något annat de inte har lika lätt för! Att allt ska vara så rättvist och ingen ska få sticka ut, blir istället oerhört orättvist och ineffektivt. Särskilt stöd i att utvecklas efter potential? Så här står det i vår nya skollag:
3 § Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.
För våra älskade ungars skull…
Detta är väldigt intressant tycker jag. Hur kommer det sig att de blir diagnostiserade med ADD eller ADHD om det egentligen ”bara” är en särbegåvning, och hur vet man vilket som är vilket? I asperger är ju ofta hög intelligens ett av kriterierna, som jag förstått det. Har du någon förklaring?
Tack för länkningen till min blogg. Ska nog göra ett liknande inlägg själv.
NPF-diagnoserna är ju beteendediagnoser. De sätts beroende på hur du beter dig i relation till den miljö du lever i. Beter du dig på ett sätt som stämmer med kriterierna och har problem i ditt dagliga liv pga dessa ”brister”, då får du diagnos [förenklat]. Dessa problem ska finnas i mer än en miljö, alltså inte bara skolan eller bara hemmet eller bara baletten.
Det senare har jag en känsla av att det slarvas med. Det räcker med skolan ibland. Och beteendet kan bli det samma av att vara uttråkad, understimulerad, ifrågasatt och felbedömd som att ha koncentrationssvårigheter, problem med igångsättning, svårt att orka med tråkiga uppgifter, svårt att planera sitt arbete (exekutiva funktioner)….
Så samma beteenden olika orsaker, lika stora problem = diagnos….
Det är min spaning i alla fall.
Som vanligt handlar det om att se människan. Vilka utmaningar har just denna elev? Försök att tänka i bilder….. Lärandet är inte en rak linje som man är färdig med när man är framme vid linjens slut. Med att tänka ”fördjupning” kan man komma långt! Hur lärandet kan utvecklas är egentligen obegränsat. Längs lärandets linje finns så många möjlighter att se det hela från olika perspektiv. Den som snabbt har pluggat in alla årtal och fakta i historieboken kan behöva reflektera över vad som hände och varför. Och kanske ställa sig frågan om varför berättelserna i historieboken ser ut som de gör. Det finns många exempel på att man fått skriva om historien i efterhand när det kommit fram nya inte förut kända fakta. Att få höra detta väcker nyfikenhet och det finns väl inget så stimulerande som nyfikna elever?
Håller med. Snabba barn lär sig kanske ”utantill” kunskapen just snabbt. Men särbegåvade barn gäspar nog åt årtalen och ser ingen mening i att lära sig det. Varför i all sin dar ska man kunna det!? Och de har de ju en poäng i, för vi vuxna kommer ju inte ihåg, utan googlar så fort ett årtal eller ort kommer på tal….
En del mår nog gott i att få fundera på varför historian tog den väg den gjorde eller om det verkligen var så som det skrivits. Andra ser ingen mening i sådan spekulation… Det trivs bättre med naturvetenskapens ”sanningar”.
Ja du, det finns verkligen alla sorters barn (och vuxna). Och det behövs också alla sorters människor för att skapa en bra värld. Är det inte just det vi alla som är intresserade av dessa frågor alltid återvänder till – att det måste få vara OK att människor är olika? Du skriver att vissa trivs bättre med naturvetenskapens ”sanningar”. Bra att du använde citattecken, för visst är det så att naturvetenskapens ”sanningar” har varit lite olika över tiden? Och det kan man ju fundera lite över, även om man är särbegåvad. Alla, oavsett om man är särbegåvad eller ej, befinner sig någonstans i sin utveckling. Och alla är väl på väg någonstans…… Jag tycker att det här med nyfikenheten är nyckeln till så mycket. Kan man lyckas hitta vad som väcker nyfikenhet så kan det hända mycket med ett barn. Det är inte alltid lätt, men vem har sagt att allt skall vara lätt?
Tack. Jag blir klokare som mamma av dina inlägg. Den här båten sitter jag i med två av tre pojkar. Födda med för stor motor i förhållande till bromsar och styrförmåga. Tonåringen har gett upp hoppet med skolan. Underpresterar (vitsordsmässigt) sedan flera år med svårigheter att komma in i nästa skola som följd (finskt skolsystem). Åttaåringens självförtroende dalar, för att han inte klarar av att göra ”som dom andra” : sitta stilla och räkna tal efter tal. Och med lite anpassningar skulle dom också få känna sig dugliga. Äldsta har ADHD-diagnos. Kanske felaktig? Jag vet inte.
Nu ska jag läsa mer och bli klokare. Både för egna ungar och alla dom jag undervisar.
Otroligt bra källa till kraft här hos dig, Drottningen.
Tack Maria, du är nog väldigt klok från början. Det glädjer mig om bloggen kan stötta dig i din familj. Men jag blir nästan ännu gladare, missförstå mig rätt, att du tycker det jag skriver är värt att ta med dig i din undervisning. Tack!
ÅÅÅAAAAaaaaaa!!!! Ännu en ahaupplevelse med stor portion igenkännande!
Vem är jag egentligen? Vad är jag?