Fria skolvalet. Ökad segregation eller ökade möjligheter? Är det fria valet ttill för eleven eller samhället?
Jag läser med en aning förvåning de mesta som skrivs kring det fria skolvalet. Enligt det jag läser bidrar det fria skolvalet till större segregation vad gäller betygsnivå, läskunnighet, antal behöriga till gymnasiet, ”bra lärare”, etniskt ursprung och liknande. Problem för samhället. Inte sällan hör man att de duktiga och studiemotiverade ”behövs” i skolor med sämre resultat för att sprida en bättre attityd och höja nivån. Behövs! Är de ett redskap för skolan eller Sveriges framtid? (se tidigare inlägg om vem skolan är till för)
Om vi inte tittar till samhällets problem just nu utan tittar på långsiktig samhällsnytta. Hur ska man tänka då? Är det då inte så att skillnaderna, eller segregationen som man gärna vill kalla det (för att spetsa till det?) är ett problem för oss vuxna att ta tag i? De begåvade och studiemotiverade eleverna ska väl inte behöva stå tillbaka? Eller användas… Det kan inte vara en långsiktig strategi! Vi behöver låta de begåvade, studiemotiverade och de som kan hantera skolsystemet, få utvecklas efter sin förmåga. Inte ”användas” för att lyfta bredden! Vi har ju bevis för att begåvade elever inte sällan diagnostiseras eller misstänks för att ha diagnoser därför att undervisningen är på för låg nivå… Och skolan borde inkludera fler…
Men, idag gäller det att nå vissa mål för att få ett visst betyg. Det betyder att om du har en lärare som måste lägga undervisningen på en nivå för att de flesta ska klara sig, så har du väldigt svårt att nå de högsta betygen. Det blir mer troligt att kunna få de betyg man har kapacitet för genom att vara med andra på samma nivå. Alltså söker sig de ”duktiga” till skolor med andra ”duktiga”.
Detta skulle kunna ses som en fördel för de skolor som tappar de ”duktigaste”. Då kan man lägga undervisningen på en nivå att få alla godkända utan att samtidigt se till att tillfredsställa de ”duktiga”. Ett mer ”homogent elevmaterial”…
Sen blir jag alltid lika förvånad att två former av segregation aldrig tas upp, jämställdheten, eftersom skolsystemet tydligen gynnar tjejer så är det flickorna som får de höga betygen och tillgång till de bästa skolorna. Och att det redan finns en bostadssegregation, som absolut inte är orsakad av det fria skolvalet. Så är det kanske där vi ska börja?
Bara några exempel från debatten: Häromdagen står det i Dagens Nyheter om eleverna som flyr vissa kommuner. Är det så? Eller är det andra som drar? Eller gör de ett rationellt beslut som gynnar deras framtid? Eller är de kanske kommunerna som inte lyckas… SVT har i sin ingress formulerat att det fria skolvalet pekas ut som orsak till skillnaderna i läskunnighet, det tycket en jounalist. Men i artikelns står det ”Den dalande läskunnigheten kan bero på det fria skolvalet. Enligt Caroline Liberg, professor i utbildningsvetenskap”. Kan. P4 Örebro med fokus på att skolvalet orsakar ekonomiska problem för enskilda skolor. Inte ett ord om konsekvenser för eleverna…
Det är skollagens kapitel 3, 3§ som vi ska diskutera utifrån. Inte skolors ekonomi, eller behovet av ”de begåvade” i de svagare skolorna! Den lyder:
”Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.”
Hinner en skola inte med, har inte kunskap eller inte har resurser för varken de i behov av särskilt stöd eller de högpresterande, då måste det vara Ok att byta skola. Det handlar inte om att fly eller att lämna klasskamrater och gamla skolan i sticket!
Jag tycker du skriver så bra och håller ofta med dig. Idag – nej, inte från min horisont. Jag tror att skolsituationen ser olika ut i olika städer och kommuner. Vi bor i en av Sveriges 10 största städer dock ej i Stockholm, Göteborg eller Skåne. Vårt mellanbarn har diagnosen atypisk autism och lite annat. Det fria skolvale? Finns bara i teorin för mellanbarnet. Staden har många friskolor med t ex dålig tillgång på specialpedagoger och handledare med autismkompetens. Jag har viss insyn i skolvärlden och kommer i kontakt med föräldrar, barn och ungdomar med autismspektrum. Jag kan inte se att friskolorna är bättre rustade att ta emot våra barn än de kommunala skolorna som i a f har stödeteam mm att tillgå och inte kan neka barnen plats oavsett stödbehov. Sedan kan de finnas enskilda friskolepedagoger, mindre klasser osv som kan passa barn med diagnos men de har ingen autism”expert” eller stor erfarenhet att tillgå. Från min horisont ser jag npf-barn i friskola som blir så stökiga i brist på kunskap om funktionshindret att de snart blir akutfall tillbaka i den kommunala verksamheten … Den snabbaste vägen att bli av med ett utåtagerande npf-barn är att inte tillgodose behovet av stöd. En del friskolor sätter det i system, andra gör förstås sitt bästa. Den enda friskoleansökan staden har sagt nej till det senaste året var en friskola med nfp-inriktning verksam i Stockholm! Varför? Jo, för våra barn ska vara integrerade … Vilken valfrihet är det? Och matchar resurserna beslutet om integrering i kommunal eller fri skola i stället för t ex Asperger klasser? Nej. En speciapedagog i skolvärlden med god kuskap om autism i en stad med över 100 000 invånare – det räcker inte. Alla barn och unga ska ha valfrihet men i praktiken har inte barn med diagnos i vår stad det om det finns ett behov av tillgång till kunnig specialpedagog under 10 skolår.
Vårt äldsta barn börjad i friskola i höstas. Lugnare, mycket mindre klass – ja, mycket positivt. Det som dock inte är positivt är att det blir så många byten av klass. Det tänker vi är negativt för många barn med eller utan diagnos. Vårt äldsta barn kommer ha gått i en klass i 3:an, en i 4:an, en i 5:an på ny skolan och ytterligare en ny klass i 6:an på en ny skola tilll. (Här byter vi stadie i 5:an …) Ja, friskolan passar vårt äldsta barn men inte alla dessa avbrott i relationer med både klasskompisar och lärare.
De många friskolorna gör att vår stad har tomma skollokaler som kostar och föräldar och barn byter skola hittan och dittan. I bästa fall är planeringshorisonten 3 år. Delvis handlar det här väl om en omställning och förhoppningsvis är läget mer stabilt om 10 år. Men då är ju mina barn nästan ur skolan … och de åren går inte i repris. Kanske svänger det också som det gjort på gymnasiet att friskolorna står med många tomma platser (och vägrar garantera att pengar speciellt avsatta till lärarlöner inte ska gå till att täcka underskött i stället) medan de kommunala skolorna är proppfulla ….
Och våra barn i behov av extra stöd kommer i kläm. Förstås. För att andra ska kunna välja. (Förstår att det ser annorlunda ut på andra håll där man kan åka över kommungränser mm!)
Tack för din kommentar. Jag håller med dig. Tror jag (om jag tolkar dig korrekt)!? Fast jag skrev detta för att jag brinner för alla “annorlunda” barn. Alla som inte passar riktigt in i vårt skolsystem, eller samhället i stort.
Jag tycker verkligen som du att det är skrutt att inte skolan kan ta hand om dem med diagnos eller släng av. Min erfarenhet är att många kommunala skolor är under all kritik på att ta hand om de här eleverna, men de kan inte säga det. Många friskolor säger rent ut att de inte kan, fast de inte får. Det är skrutt också. Men jag är inte helt säker på vad jag tycker är värst… De här barnen har verkligen inget fritt skolval. Dessutom är det mycket svårare för de här barnen eftersom de har svårare med omställningar och nya miljöer. Men det finns jättebra kommunala enheter och specialiserade friskolor för de här eleverna. Men alldeles för få!
Och visst är det så att många skolor låter utagerande och lågpresterande elever bära skulden själva istället för att sätta in rätt stöd. Beror på okunskap snarare än cynism. Då blir det eleven som ska bort. Kanske felaktigt till särskola..
Min dröm är en skola för (nästan) alla. Som har en inkluderande undervisning som gör att bara en bråkdel av dem som behöver åtgärdsprogram och särskilt stöd ska behöva det. Tills dess är jag precis som du ganska så emot inkludering. Och jag tycker att det är hemskt att ni fick nej till asperger-skolan. Men jag tror inte vi kan klandra det fria valet för att inte barnen med rätt till särskilt stöd får det.
Ja, just det. I det här inlägget tänkte jag på en annan kategori annorlunda barn. De begåvade, som har lätt för sig och kan navigera utan problem i vårt lite fyrkantiga skolsystem. För de får allt för ofta inte heller rätt undervisning och stöd. Så om de kan byta till något som passar dem bättre tycker jag att de ska ta sin chans och byta för sitt eget bästa. På samma sätt som jag tycker ett asperger barn i behov av särskilt stöd ska byta till en skola som kan den pedagogiken och har rätt bemötande, om det har möjlighet
Oj, när jag läser mitt eget svar. Stycke tre, så skriver jag utagerande och lågpresterande. Det är verkligen många fler elever som får skuld för sitt “problembeteende”! Ledsna, imploderande, tysta, högpresterande, med “bristande social kompetens”, sjuka, kanske psykisk ohälsa, problem i familjen…..
Den som skapar ett skolsystem har ansvar för alla barn i det systemet. Om man har ett system där man vänjer sig vid att man kan byta skola om den gamla inte fungerar, då lämnar man den skola man lämnar i sticket. En skola som inte fungerar ska få stöd för att bli bättre. Och de som slåss bäst för stöd är resursstarka barn och föräldrar, de som k större utsträckning byter. Vi måste ha ett skolsystem där alla skolor är tillräckligt bra, inte ett där några är bra och Andra får slåss med svårigheter på egen hand. För att alla barn är någons älskade barn.
Tack för din kommentar Boudille. Jag ställer upp 100% på att den som skapar ett skolsystem har ansvar för alla barn i det systemet. Med ”den” ser jag alla vuxna. Men om ett barn (som har lätt för sig) lämnar en skola för att det gör ett rationellt val för sitt eget bästa, är det verkligen att lämna en skola i sticket? Jag tänker att det är väl ”den” som skapar systemet som ska se till att alla skolor är tillräckligt bra. Inte barnet som ska ta ansvar och ska stanna i en skola av solidaritet eller på grund av systemets brister?
Jag ska kolla in Ben Levins bok. har läst en del om Kanada, men inte den. Tack för tipset!
P S Det finns exempel på andra vägar att gå, som man gjort i Ontario, Kanada. Kolla in Ben Levins bok ’How to improve 5000 schools’ nåt han har testat och lyckats med. Utan att främja konkurrens mellan skolorna.
Tack för att du tog dig tid att svara! Oerhört viktigt att vi föräldrar kan ”tala” om detta (här tack vare dig :)) för det är tungt för både barn och föräldrar – ja, hela familjen – när skolan inte fungerar (och inte vill bli fungerande heller för att kunniga föräldar är hotfulla föräldrar) och det enda ”valet” handlar om att överklaga åtgärdsprogramet eller ej.
Tack själv för att du tar dig tid att kommentera! 🙂 Ja, det är synd för jag ser själv och hör från så många av er att det är svårt med relationen skola-hem…
Det är ju egentligen helknäppt, eftersom så många av de här kunniga, krävande föräldrarna är en ”gratisresurs” vad gäller tips, insatser och åtgärder!
Kämpa på! vi hörs vidare hoppas jag.