En prestationsprins, en hemmasittare, föräldrar som gör allt de kan och förmår
Drottningen sitter med en kopp te och funderar. Nu har Prestationsprinsen varit hemma i över en månad. Hemmasittare. Hon trodde på en reaktion, att det äntligen skulle hända något. Men det är lugnare nu än någonsin. Tyst, helt tyst från skolan…
Efter ett antal kaosartade situationer liknande Om förståelse och koncentrationssvårigheter och Apropå tvångsvård av unga med funktionshinder – naturligt att de blir arga! gav Drottningen upp. Efter samtal, på samtal, möte på möte, med skolan i olika konstellationer, med och utan BUP och lååånga, lååånga samtal med Kungen om hur de ska få skolan att förstå, gav de upp. De gav upp! Prestationsprinsen råkade ut för helt orimliga situationer pga lärares bristande kompetens i att tillgodose hans särskilda behov och ingen förståelse för behoven bakom och ändå mindre för de konsekvenser denna brist på förståelse förde med sig. Dessa fruktansvärda situationer där en prins på 10 år provoceras till total panik eller ännu värre total uppgivenhet och passivitet. Och noll förtroende för de vuxna i skolan.
Drottningen ringde rektorn och meddelade att hon och Kungen tänkte hålla Prestationsprinsen hemma från skolan tills vidare. Hon förklarade att de ansåg att det sätt skolan bemötte Prestationsprinsen var helt oacceptabelt. Det följde inte det anpassningar man kommit överens om och tog inte alls vara på den kunskap skolan fått av BUP och andra för att anpassa på det sätt lagen föreskriver.
Rektorns reaktion kan sammanfattas i ett ” Jaha”. Och sedan ”ja, jag har faktiskt inte tid för något möte för att titta på det här förrän om sådär tre veckor”. Tre veckor, frågar Drottningen. Menar du allvar? Skolan du leder förorsakar total panik växlat med total uppgivenhet hos en 10-åring du har ansvar för, och du kan kanske ta tag i det om tre veckor? Ja, sa rektorn.
Nu har fem veckor gått och ingenting, ingenting, ingenting har hörts från skolan.
Så kallar vi vuxna de här prestationsprinsar för hemmasittare? Ingen vill vara hemmasittare, det är inte prestationsprinsarnas fel. Aldrig deras fel! Det är vi vuxna som har ansvar att skolan anpassas och fungerar. Rektor, mentor och alla inblandade, men i samverkan med föräldrar där det går förstås. Vad skulle två poliser löst för problem i det här fallet? Eller frånvarorapport till hemmet? Eller i betyget? Det behövs inte fler bevis för att vi inte har en skola för alla. Det är åtgärder. För våra älskade ungars skull, ja för allas skull!
Fyfan!
Blir förbannad över rektorns bemötande! Vad kan rektorn ha inbokat varje timme över tre veckor som är viktigare än att ordna en fungerande skolgång för ett av barnen.
De vuxna som arbetar i Sverige har relativt bra stöd från fack och lagstiftning. Borde inte barn ha åtminstone lika bra eller bättre?
Kan en polisanmäla skolan för liknande försummelse? Begära skadestånd för misshandel? Det kanske inte löser något problem men blir så förbannad.
Hoppas det löser sig!
/Marinus
Tack Marinus för din kommentar och starka känslor. Bloggens Prestationsprins och Drottning är ju fiktiva, men typiska och bygger inte sällan på verkliga händelser. Vilket denna gör. Det finns en liten prins som råkat ut för just detta. Det är flera år sedan och vad jag vet har han en hyfsat fungerande skolgång numera. Men det efter hård kamp av redan trötta föräldrar, kämpat med kommun, bytt skola och bytt BUP… Men det värsta är att det här är faktiskt vardagen för många pojkar och flickor i skolan idag, sanna prestationsprinsar…
Aha De är fiktiva, trodde att detta var självupplevt! Då behöver jag inte bli upprörd för att det händer er, dock för händelsen i stort.
Tack för bra inlägg i övrigt.
Jo, men som sagt, upprörd blir man ju ändå, och vi bör bli! Det finns en alldeles livs ledande rektor som faktiskt svarade en alldeles ”icke-fiktiv” familj i kris, och framförallt ett barn som behövde hjälp, på det här sättet!! Sen om det var jag och min dotter eller du och din son eller grannen… Det värsta är att det finns flera! Tack för att du läser, kommenterar och uppskattar! Det uppskattar jag 🙂
Min pojke har inte haft en fungerande skolgång sedan fyran (ska nu föreställa gå i sjuan… om han var där). Min supersociala, underbare, glade kille har brutits ned till en enstöring som nu går på antidepressiva. Hundratals möten med skola, bup, mellanvård och soc har inte resulterat i annat än sorgsna huvudnickningar fulla av sympati och den eviga frågan till hans mor ”hur tänker du att vi ska gå vidare”….och nu verkar alla ha givit upp utom jag. Mitt huvud är fullt av mantrat ”this too shall pass” och det måste ju bli bra. Men hur?
Anne, blir förtvivlad! Jag vet ju att det är så här och jag hör ju det från många föräldrar. Men jag blir så väldigt ledsen. Vad gör vi med våra barn!? Mitt enda råd är byt ut! Byt det som inte fungerar: skola, lärare, klass, BUP, läkare, psykolog,fortsätt vara tydlig med din sons behov, klaga aldrig, då blir det alltför ofta ställningskrig, se framåt och om det inte fungerar så anmäl. Skolinspektion för skolsituationen, Skolväsendets överklagandenämnd för åtgärdsprogram… Det kommer en annan tid, förr eller senare… Lycka till
Tack PP. Jag har bytt ut allt. Har lyckats få in honom i en liten resursskola (supersvårt eftersom han inte har någon neuropsykologisk diagnos – sjuk i själen räknas ju liksom inte i skolpengsvärlden) och han har en fantastisk och engagerad mentor. Men det kom alldeles för sent. Han är så olycklig och har inget förtroende för vare sig själv och vuxenvärlden. Outsägligt ensam och outsägligt sorgsen. Hans barndom togs ifrån honom. Vi bytte skola för att vi slogs i ett år utan att få någon hjälp eller uppmärksamhet på att det var äldre elever som förföljde honom, plus att han inte hängde med i skolarbetet på grund av dåligt arbetsminne (upptäcktes i nya skolan). Men han ville ju aldrig byta. Han hade en stor kompiskrets och sin hemvaro i hemska skolan. Efter det gick allt utför. Nya skolan var kall och hård och utanförskapet bildade murar runt honom. Nu har så många instanser grottat i honom att han fått nog och vägrar släppa en enda till välmenande vuxen över vindbryggan längre. Moment 22.
Innan han får en skolgång och nya kompisar kan han inte må bättre. Och innan han mår bättre klarar han inte att möta skolan och skaffa nya kamrater. Den här mamman är så trött och känner sig så maktlös.
Måste lägga till att vi anmälde hemska skolan tills skolinspektionen. Vi fik rätt och skolan fick kritik på att inte utrett mobbingen och att inte givit honom stöd. Men där tar det slut. BEO såg ingen anledning till skadestånd och jag vet att i hemska skolan har inget förändrats… barn mår fortfarande dåligt och föräldrar är maktlösa och skolchefen blundar. Och i sin säng ligger min minsta unge och är bestulen på sin glädje.
Anne, tack för att du delar med dig. Jag hoppas att resursskolan han går i nu lyckas vinna tillbaka hans förtroende för vuxna och skolan. Sedan kanske glädjas åt skolkamrater. Och sakta förtroendet och glädjen för livet. Men det kommer att ta tid. Jag har ju skrivit om hur vi hanterar utbrändhet hos vuxna jämfört med barn… det tar tid även för barn. Och år i barndomen är väl ändå ”mer” förlorade än i vuxen ålder… Heja er och skäms ”hemska skolan”, den finns i de flesta kommuner.
Jag skulle hoppas att Jan Björklund läste om prestatiosnprinsen (som jag cokså trodde var en specifik person – men jag VET att händelserna är riktiga för måååånga barn!).
En släkting till mig kunde helt plötsligt inte gå till skolan i åttan. Hon fick ångest precis när hon kom fram – hemma var hon så säker att hon skulle klara det.
Senare visade det sig att hon har en diagnos inom autismspektrumet. Att ungefär samtidigt som hennes högstadieskola inte gjorde någonting alls för henne (knappt undrade varför hon inte dök upp på flera veckor) så dundrade Jan Björklund på om att SKOLK MÅSTE STÅ I BETYGET… Visst. Men först – bry er om era elever och varför de skolkar – sedan kan ni ju börja med konsekvenser…
Ja nu mest spyr jag ur mig, men ååååååå vad det finns många felaktiga bemötandet i skolan….
Prestationsprinsen borde vara obligatorisk läsning för alla som jobbar inom skolan. På alla nivåer!
Och (måste skriva mer) när kommunen ett år senare fortfarande gjorde likanande saker som ovan nämnda rektor (vi kollar på det om en månad osv) så drog mamman ut de andra barnen i familjen ut skolan. För att kommunen skulle reagera och hjälpa den som behövde hjälp. För vilket liv det blev när de diagnos-fria barnen ”skolkade” – men ett jaha från skola och kommun när de inte orkade engagera sig i den med en diagnos inom autismspektrumet-spektrumet (för det var junjobbigt…)
Tack Gullgossens mamma för dina engagerade kommentarer. Ja, visst blir man mörkrädd när Björklund och andra debatterar om det här med skolk och ogiltig frånvaro, utan ett ord om att det finns barn och unga som har anledning till sin frånvaro. Och den anledningen kan var skolan själv…