Lugna, imploderande barn och unga med NPF (eller släng av) får sällan förståelse för sin situation, sitt inre kaos!
Prestationsprinsen går i åk 4. Han har koncentrationssvårigheter, det kan kvitta om han har diagnos eller ej. Det ska ju inte spela någon roll…. När all ork och koncentration tar slut lägger han sig på bänken. Det vet fröken. Ändå ringer fröken hem och beklagar sig. Det här är inget annat än skolk på lektionstid! Rent teaterspel! Jag såg minsann att han var glad på rasten. Jaha, suckar Drottningen, Prestationsprinsens mamma.
Drottningen tar sats och säger, om det här hade varit en liten prestationsprinsessa, som grät för att hon inte kunde koncentrera sig, inte hängde med och inte förstod. Om du sen på rasten blickade ut på skolgården från lärarrummet med en kopp kaffe i din hand och såg att hon var glad och hoppade rep med de andra tjejerna, hade du kallat även hennes gråt för skolk och teater?
Fröken blir tyst ett ögonblick. Sen svarar hon: Nej, det hade jag nog inte.
Varför ska det vara så svårt att förstå att barn och ungdomar vill väl och göra sitt bästa. Hur kan vi vuxna tro illa om barn och ungdomar? Eller i alla fall så fel!
Det handlar förstås om okunskap, vi måste hjälpas åt att sprida kunskap. Jag tror faktiskt inte att det viktigaste är kunskap om diagnoser, om koncentrationssvårigheter, om barns problem. Även om jag skulle önska att alla förstod lite mer… Utan framförallt de enkla lösningar som hjälper alla barn i skolan, nödvändiga för några och inte stör någon. Struktur, förutsägbarhet, reträttplatser, förtroende och ett bra och sunt ledarskap. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Jobbar själv i skola. Elevassistent åt ett barn med NPF. Håller inte med om allt här men problematiken är ju att det inte finns resurser. Hur kan svenska folket gapa efter skattesänkningar och samtidigt vilja ha en bättre skola? Barngrupper ökar i antal hela tiden, resursstödet försvinner och vi pedagoger får ta skit från föräldrar fast vi stångar oss blodiga. Jag anser att ett av de viktigaste syftena med skolan är att förbereda barnen för det verkliga livet. I det verkliga livet kan man inte bara lägga sig raklång över bänken bara för att det blir jobbigt, då får man sparken från sitt jobb till sist. Världen är sjukt orättvis, tyvärr. Det är viktigt att lyssna på barnen men ibland går det överstyr. Barn är luststyrda och ofta så avskyr de vad man säger åt dem att de ska göra. Allt kan inte vara lustfyllt här i livet. Hade själv assistent stor del av min skolgång och använder mina erfarenheter i mitt arbete. Det sista jag behövde var att min assistent strök mig medhårs ständigt.
Ja Robin, livet är orättvist. Men det är så att ha klarat skolan, även med lite eller mycket stöd, är en stark skyddsfaktor för ett fungerande vuxenliv.Man kan också välja ett mer eller mindre praktiskt jobb eller kanske forska på det som intresserat en utan 30 andra som bullrar och retas. Jag skriver om barn med funktionsnedsättningar. Då handlar det inte om att de behöver uppfostras, utan att de fungerar på ett annat sätt. ”Vanliga” ungar ska inte curlas eller strykas medhårs för att de inte har lust. Och barn med bristande exekutiva funktioner ska inte rytas åt att skärpa sig eller plocka fram lusten, lusten finns (eller fanns), men inte förmågan… Vi är alla olika.
Håller med prestationsprinsen här…vissa av våra barn med funktionshinder fixar inte en del av kraven därför att de inte tänker som andra eller kopplar som andra. Jag har en son som fått diagnoser i tidiga tonåren…en kille som funkar när kraven inte är utanför hans ramar. När stödet och förståelsen finns för just honom. 8 år har gått i en skola som har en ram. Där platsar inte en kille med diagnoser. Det enda han fått höra är att du vill inte, kan inte. Varför då ens försöka? Detta beteende från skolan resulterade i att han gick i väggen ( som vuxen hade du blivit sjukskriven med beskrivningen utmattningssyndrom). Långa frånvaro perioder som resulterade i att få gå om för att de vuxna inte kunde se, ett extra år som han inte förstod och inte ville. Förmågan som prestationsprinsen nämner finns med rätt sätt, förståelse, vilja och ett j-vla anamma. För som med min son så är hans IQ långt över våra alldagliga som följer normen i skolvärlden.
tack för stöd och ”bevis”. Har du sett detta inlägg: http://prestationsprinsen.wordpress.com/2013/09/01/hemmasittare-och-skolvagrare-ar-svart-att-acceptera-utbrandhet-bland-vuxna-ar-daremot-bade-utbrett-och-accepterat-3/