Mötte vi verkligen samma person? Det finns en förklaring till varje beteende, vi väljer om vi vill förstå…

Drottningen tar ännu en lite tugga av en underbar pannacotta. Hon är ute med väninnorna. En sällsynt kväll borta från Prestationsprinsen och familjen. Hon njuter. Just nu bara hon lyssnar på sina väninnor prata. Hon känner vaniljsmaken så tydligt, och en aning lakrits. Funderar på det gigantiska blåbäret som pryder efterrätten. Det är ju inte normalt, men uppskattat av de flesta. Tänk om det kunde vara så även med människor lite oftare.

En av hennes väninnor, Lena, är så upprörd över en gammal kamrat, Christina. Väninnan och Drottningen mötte henne på väg till middagen med de andra. Väninnan är upprörd över Christina som blivit så märkvärdig så hon inte hälsade en gång. När de väl sa hej, så var det som om hon inte hade ett dugg intresse. Ingen ögonkontakt. Lena skrattade lite hånfullt, hur dryg får man va?! Christina frågade inget om hur de hade det. Hon bjöd inte ens på ett leende efter alla dessa år. Svarade korthugget och verkade vilja iväg. När de föreslog om hon ville hänga med och säga hej till de andra svarade hon bara, en annan gång. Men, det var väl ändå ganska nonchig stil! Men till sist sprack hon upp i ett leende. Det var kul att ses, sen hastade hon vidare. Lena var verkligen upprörd över hur Christina behandlat henne!

Drottningen funderade på om hon skulle bry sig om att säga vad hon hade sett. För Drottningen hade sett en orolig själ. Med alla rätta kläder av rätt märken, men genuin osäkerhet inombords. En snygg, stilig, gammal väninna som blev överrumplad och nervös av det oväntade mötet. Som inte fann orden och som säkerligen trivdes bäst i förutsägbara situationer hon själv kontrollerade. Därför var steget stort att gå med och träffa ytterligare gamla väninnor. Christina visste inte var hon skulle börja och började därför inte alls. I brist på kontroll flackade blicken osäkert och stannade sällan vid de gamla vännernas ögon. Men inombords var hon glad att se dem. Drottningen hade valt att se ett genuint leende och höra ett genuint ”det var kul att ses”. Drottningen har en djup förståelse för prestationsprinsar, i alla åldrar och kön, det är en bra egenskap.

Drottningen tyckte att hon måste säga något. Så det gjorde hon. Sen återgick hon till att använda alla sina sinnen i sitt möte med pannacottan. Det har hon lärt sig av Prestationsprinsen. Och de andra surrade vidare….

Hon hoppas att ett par av väninnorna nästa gång väljer att se osäkerhet istället för nonchalans, en fåordig istället för en ointresserad, en som vill men inte förmår istället för en som inte vill.Det kan komma väl till pass. Som med grannens tystlåtna tonåring, bråkstaken i sonens klass, sura grannen, dotterns lärare som aldrig får till det på föräldramötena, kusinen som bara surar på alla släktmiddagar… Ja, ni förstår. Helt enkelt för våra älskade ungars skull, ja för allas skull.

0 KOMMENTARER