Kaos inombords, i hjärnan, övermäktiga situationer leder till sammanbrott
Alla är olika. Alla reagerar olika. Alla får kaos inombords av olika saker och i olika grad. Vi hamnar på olika affektnivåer, känslonivåer. Och det tar sig helt olika uttryck… Därför kanske man ska kalla det olika saker när man talar om det. För att vi lättare ska känna igen vad det är som händer framför ögonen på oss.
Ingen blir utagerande eller somnar mitt på en lektion utan anledning. Situationen har blivit övermäktig. Den totala frustrationen och uppgivenheten har tagit över. Man har förlorat kontrollen… Då är det förstås något som orsakar det. Kanske du. Kanske jag. Hur vi runt omkring agerat, forcerat, stimulerat, utmanat, underlättat, uppmuntrat eller berört, fysiskt eller mentalt…
En grundregel är att bara backa. Låt eleven/barnet/ungdomen hitta tillbaka, lugna sig, återfå kontrollen. Det är inte då du ska bli fysisk, förmana, skälla ut, tvinga. För då kan den lugnaste person i världen nita till dig. Det kan finnas många anledningar till att dessa situationer uppstår och hur man kan hantera dem, låg-affektivt bemötande är att rekommendera.
Det gäller att kartlägga vad orsakar dessa övermäktiga situationer. Vad kan vi göra annorlunda så att elever, barnet, ungdomen, kollegan blir så dränerad på energi?
Vi missar ofta att energitjuven beror på en övermäktig situation som vi vuxna ansvarar för. Då blir det väldigt fel om vi straffar eller blir arga (!). Vi agerar ofta felaktigt. Det gäller att känna igen när det händer. Så här kan energitjuvar ta sig uttryck:
Härdsmälta
Det tar bara stopp och slut. Personen blir bara stående. Kan vara i ett gathörn, inte gå in från rasten, bli sittande trots lektionen är slut, kommer inte ur sängen, soffan… vägrar gå ut genom dörren. Det handlar inte om trots!
Raseriattack
Eftersom situationen har blivit övermäktig och personen har förlorat kontrollen, känns allt hotfullt. Vilket närmande som än kommer så upplevs det som en attack. Vänliga ord upplevs som förmaningar, skäll som hot, fysisk kontakt som ett slag. alla vill en illa. Då blir man förstås arg, vem vill bli attackerad och slagen då man förlorat kontrollen!?
Panik och oro
Fsonerna blir istället allt läskigt, farligt, potentiell risk till att förvärra situationen. Eftersom hjärnan inte fungerar utan låst sig finns det ingen gräns för hur orolig, panikslagen, ångestfylld personen kan bli. Och eftersom personen just då inte har kontroll, hjälper det inte att påpeka att vi ska bara gå på teater, Cilla ville inget illa, Mormor ville bara bjuda på något gott… logik biter inte på oro utom kontroll!
Explosion
Alla sinnen är inte bara stimulerade till max, utan förbi maxgränsen, förbi det som går att hantera. Personen förlorar förstås kontrollen och exploderar i ilska, gråt, slag, svärande eller bara springer iväg. Eller river, har sönder saker. Det måste bara ut ur kroppen så det blir lagom mycket kvar som går att hantera!
Implosion
Här är också alla sinnen stimulerade mer än de kan hantera. Men här stänger hjärnan av allt. Det går inte att göra något. Inte tala, inte gå, inte kommunicera, inte ens röra sig kanske. Det finns inte en enda uns energi till något kvar.
Fniss-attack
Har ingen kontroll på situationen längre, precis som fallen ovan. Kanske skäms man över att hamna i en övermäktig situation, eftersom de flesta andra i klassen, kön, fullspäckade bussen, illaluktande skolduschen… klarar av den. Många som skäms eller är generade börjar småskratta, kanske fnissa.
Elak-attack
Attack är bästa försvar, det har vi alla hört. Är nog inte vidare sant. Men precis som vid det jag kallar raseri-attack ovan, upplever den här personen allt, framförallt alla personer runt omkring som, kanske inte hotfulla, men elaka. Det är ju på grund av dem som situationen uppstått. Och personen i fråga förstår inte att det inte är med uppsåt, utan tror att de vill hen illa. Alltså ganska naturligt att svara med samma mynt!
Gråt
Ja, det är väl så vi är mest vana att barn reagerar när situationen är hopplös eller övermäktig. När någon gråter hotar de oss inte, så det har vi som föräldrar, lärare, tränare, medresenärer, grannar, mostrar… enklast att hantera. Det funkar ofta att trösta, uppmuntra och om man får, hålla om personen. Vi runt omkring har kontrollen. Det gillar vi…
Det finns många fler, men min poäng är att vi måste förstå hur fantastiskt olika barn, unga, ja, alla reagerar och visar hur de mår!
Tyvärr är det de barnen som börjar gråta i de här situationerna som oftast får mest förstående behandling. Det är sorgligt, för alla dessa sätt att reagera på övermäktiga situationer bygger på att man förlorat kontrollen och behöver förståelse och hjälp. Synd minst sagt att den ena blir kramad och tröstad, den andra utskälld och kanske straffad med kvarsittning och en tredje fasthållen… när de egentligen behöver samma sak av oss runt omkring.
Vi måste lära oss att känna igen alla olika situationer då det behövs förståelse och hjälp. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Håller med. Men även gråt har sina gränser. Gråter du för ofta, för länge, för kraftigt, för osynligt eller för högljutt så faller du in i samma som ovan. ”Ryck upp dig” ”Man kan inte gråta för allt””Ska du lipa nu igen”. Dessvärre så är det väldigt få barn som kvalar in i kategorin ”tröstbar”. Du ska även ha rätt ålder och rätt kön för att tröstas då du gråter. Det är inte lätt att vara barn bland vuxna.
Jo det har du förstås helt rätt i. Menade mer att av alla situationerna så är det nog den som är minst hotfull och provocerande för de vuxna omkring. Men visst kan gråten också provocera och bli feltolkad. tyvärr. Tack för klok kommentar.
Vilken bra text!
Behöver knappast lägga till ett ord till.
Hm…. bra inlägg! Har två funderingar. Härdsmälta låter i den här beskrivningen mer som en typ av blockering där personen fastnar och blir stilla och inåtvänd. Härdsmälta förknippar jag med en form av utbrott som inte är raseri utan liksom förbi raseri, mer än raseri, fullständigt totalt kaos över alla gränser liksom. Implosion beskrivs lite likartat. Implosion är ju motsatsen till explosion i den bemärkelsen att explosionen liksom sker inombords i stället för utåt till omgivningen. Tänker att implosionen nästan är orsaken till ”fördröjda explosioner” eller ”fördröjda härdsmältor” om någon begriper hur jag menar…? 😉
Ja, kloka tankar. Jag tycker att man ska kalla det för det man tycker att det är. Och noga förklara för de som kommer att bli varse vad det handlar om, och hur de kan hjälpa bäst!
I den här posten var det inte direkt meningen att sätta etiketter på olika reaktioner, utan mer att det kan ta så många olika uttryck. Och att många inte är medvetna om det. Eller tänker på det. Eller ser det då det händer framför ögonen på oss!
Implosion, ja ungefär där har vi dottern varje dag efter skolan. Hon klara numer skolan hyfsat, men sen är all ork och energi slut. Och då är alla de underbara läxorna kvar… och så diskussionerna med lärarna om varför hon inte gör läxorna bättre.
Undrar om hon vill ha läxor fast det är tufft? Kanske vill nå vissa betyg? Har krav på sig eller känner att hon kan om hon bara får rätt stöd… Varför måste skolor ge läxor, det finns många barn som inte har läxor (som en del av anpassningarna). Det finns även läxfria skolor. Om det är problem med läxor lyckas oftast de lärare som utformar läxorna på ett annat sätt (kortare, utifrån intressen, behov, lust…) de här barnen har en begränsad mängd energi. Det är svårare att förstå än en begränsad t.ex. rörelseförmåga. Men den är lika påtaglig för er föräldrar där hemma, men det ser ju inte skolan eftersom hon så gärna vill lyckas där. Och gör det! Men skolan är ju för krävande eftersom hon imploderar…
Nej hon vill inte ha läxor, hon är helt på det klara att hennes mål är E i de svåra ämnena. Men vi har det som så många andra, lärarna förstår inte alls, eftersom det inte syns på henne att hon har det svårt. ”Kämpa hårdare”, ”du måste göra dina läxor” ingen som helst förståelse för barnen med diagnoser eller en släng av.
Vet inte hur många gånger jag skrivit i mail, ”och jag tar det en gång till, lilla V har ADHD, och det innebär…”