Att bli arg, aldrig rätt, men kanske nyttigt
Att bli arg, aldrig rätt, men kanske nyttigt. Vi talar mycket om LAB, låg affektivt bemötande. Med lugn bör man bemöta barn, ungdomar och alla andra som hamnar i affekt om vi vill lyckas hejda förloppet. Lugn skapar lugn. Men ibland blir vi arga och brusar upp fast vi vet att vi inte borde. Vi låter ilskan med all tydlighet drabba våra barn och ungdomar, eller andras, fast vi vet att vi inte borde. Eller skulle. Det var bara droppen. Orsaken till ilskan kom från annat håll. Förmodligen många håll.
När detta händer får vi helt enkelt försöka vara stora nog att att be om ursäkt efteråt, när det blev fel. Förklarar vilka andra saker som orsakade att bägaren rann över.
Ibland är det en situation som faktiskt många andra också skulle ha blivit arga på vår älskade unge. Det är väl aldrig rätt att bli arg och tappa kontrollen, men många kommer att bli arga på våra barn genom åren. Då kan man som förälder försöka tänka att det är lite nyttigt att jag som älskar dem blev så där arg. Så många kommer att bli arga på dem som de inte har ett grundförtroendet till och en villkorslös kärlek i botten.
Att blir arg, aldrig rätt, men kanske nyttigt
Vi kan tänka att de liksom får öva sig på att någon blir arg på dem, för de måste ju lära sig hantera det också. Och fördelen med att vi som föräldrar blir arga är ju att vi kan diskutera med våra barn om det efteråt. Vi kan försöka förklara varför de triggade vår ilska. Vi kan lära ungarna andra strategier än den de valde då vi blev så här irriterade. Vi kan diskutera hur de själva kände och upplevde att vi blev arga, tala om att så känner nog också dina vänner då du blir arg på dem… Hur skulle jag gjort annorlunda tycker du? Hur kan du göra annorlunda?
Att bli arg, aldrig rätt, men kanske nyttigt? I alla fall att bli lite lagom, respektfullt, arg på våra barn ibland. För övningens skull. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Åter tack för ett bra inlägg.
Det här med att bli arg är ju inget som någon är särskilt glad över när det sker och när man blir besviken på sig själv tenderar allt att accelerera. Ett problem kring att bli arg, och då tänker framför allt på vuxnas syn på barns ilska i kombination med det jag kallar ”barnlogik”, är att vuxna får panik om det sker ”in public”. Ett barn som vägrar gå eller röra sig eller ligga kvar på ett golv i affären är en klassiker. Dessa stunder är plågsamma att se på grund av förälderns stress kring vad andra ska tänka istället för att hjälpa barnet, sig själv, att tillsammans hitta lösningar och att förstå varför allt blev som det blev för att kunna bli lite klokare.
Jag minns en gång när jag handlade med en ”mistlur” som tjöt under hela shoppingen. Jag vet att folk var vansinniga på mig att jag inte fick tyst på min ”mistlur”. Folk lämnade sina shoppingkorgar i protest i gångarna och lämnade affären blängande ilsket på mig och min ”mistlur”. Det var mycket plågsamt, det gjorde jätte ont i mina öron, och jag förstod hur plågsamt det var för alla andra och jag förstod att man i panik ville att jag fick tyst på mitt barn. Men till alla de som tänkte att jag var en slapp förälder denna dag så kan jag hälsa att ”mistluren” har aldrig tutat igen men om jag hade blivit arg eller ännu värre, köpt tidningen som ”mistluren” ville ha, så hade mistluren tjutit i många år till. Därför önskar jag att man respekterar föräldrar som bemöter sitt barn med lugn när barnen tex skriker i en affär och att man inte stressar upp en situation att gå över i en frustrerad panik.
Ofta kommer ilskan då man som förälder har förväntningar och press på sig från omgivningen. Om man kan förstå detta som förälder kan man även förstå vad i omgivningen som orsakar ilskan och även prata med sitt barn om varför man blev arg. Barn förstår mycket mer än man tror och framför allt vettiga förklaringar med en logik som bottnar i förälderns självinsikt.
”Aldrig rätt att bli arg”? Det håller jag över huvud taget inte med om. Ilska är en känsla, och känslor kan man inte kontrollera. Däremot har man ett ansvar för hur man uttrycker dem. Man kan uttrycka sin ilska på ett respektfullt sätt – tex genom att säga stopp eller sluta samtidigt som man med röst, kroppsspråk och tonfall visat att man är upprörd. Att kränka, tex genom att skrika elakheter eller hota är däremot att bli arg på ett ”dåligt” sätt. (Och det är något som händer många föräldrar ibland. DÅ finns det emellertid anledning till självrannsakan och ursäkter, menar jag. Men inte för ilskan i sig.)