Man ska vara glad att man har normala och friska barn.
Tänk på vad du säger. Klyschor kan såra… Drottningen sitter och äter lunch med sina kollegor. De talar om ditt och datt. Och om en artikel om en flicka med utvecklingsstörning som inte fått det stöd hon har rätt till av sin kommun. Mamman talar ut i tidningen om hur detta har drabbat flickan och familjens hälsa, ekonomi och ork. Och det är inte positivt.
Men, men säger Moa och tittar på Drottningen och de andra. Vi får verkligen vara glada att vi har friska och vanliga barn. Så ler hon.
Drottningen har lust att skrika rakt ut.
Visserligen är Moa en sådan kollega som hon inte talat så ingående med om sina problem. Ingen idé. Hon skulle inte förstå varför inte Prestationsprinsen bara skärper sig. Eller varför inte Drottningen säger till på skarpen…
Men ändå, Moa vet att Drottningen och hennes man har kämpat med skola, kommun och landsting. Fått gå ner på deltid för att ta hand om en trasig Prestationsprins och borde ana att varken Drottningen eller hennes man är vad man kan kalla hela heller. De kämpar på, men är egentligen så trötta, ledsna, förtvivlade och oroliga för framtiden att man inte kan begära något av dem. Men det handlar om ett barn, som håller på att slås ut pga trött BUP-personal, budgetrigida kommunala tjänstemän och skolpersonal som inte förstår eller förmår. Deras barn!
Så koppla på hjärnan innan du säger hur bra det är att vara frisk, ha det bra eller att ingen kan förstå din situation, sorg, frustration… Vad vet du om din kollega just fått cancerbesked? Att hennes barn är psykiskt sjukt? Vad vet du om hennes syster slår sina barn? Vad vet du om chefens systematiska mobbing av henne? Vad vet du om hennes drogande bror? Hennes sons funktionsnedsättning. Ingenting!? Det behöver inte betyda att det inte finns.
Tänker på dig i detta, och ja det är klyschor som är enkla att ta till som en del i det sociala kittet, men icke desto mindre blir ju just dessa klyschor till målsökande knivar. Tacksamhet över det man har ser jag som en stark och positiv drivkraft, men sättet att uttrycka det på blir helt väsentligt i ljuset av det du skriver. Jag går igenom vad jag säger i sådana här situationer och kan varken påminna mig om att jag är skyldig eller oskyldig… jag bara hoppas att jag inte sårat någon – allra minst dig! <3
Det viktiga är nog att vara medveten om att ordet ”man” är så livsfarligt. Vad man, hm, vi än talar om. Eller hur? Vi ska nog alltid fundera över om vi inte menar ”jag”. Oftast…
Om du tänker på vad du säger i sådana här situationer så är du ju redan på rätt spår. Om man tänker på vad man säger är man ju redan på rätt spår…
Ja du det där håller jag verkligen med dig om! Jag tänker på en gång när jag stod och skulle betala i kassan på apoteket. Utanför stod en karl som uppenbarligen hade stora alkoholproblem. Hon i kassan säger då nånting till mig om ”de där fyllona”. Jag minns inte precis vad hon sa men jag minns att jag hade sån himla lust att säga att han därute är min brorsa. Fast det var han ju inte så jag sa inget, men blängde på henne så hon blev tyst alla fall.