Allt fler barn utreds för ADHD i Stockholm, men är det oss vuxna eller barnen det är ”fel” på?
I DN idag står det att allt fler barn utreds för ADHD i Stockholm. 2010 utreds 27 procent fler än 2009. Eva Bohlin, handläggare på hälso- och sjukvårdens förvaltning säger till DN.se att det inte funnits tillräcklig kapacitet för den här typen av utredningar tidigare.
Dessutom menar hon att medvetenheten om ADHD är mycket större i dag, både bland föräldrar samt skol- och vårdpersonal. Barn som tidigare inte fått hjälp har numera bättre möjligheter. I artikeln sägs att det gjordes runt 3.000 utredningar i Stockholm bland barn och unga under 2010. Av dem diagnostiserades cirka 75 procent med ADHD eller diagnos inom autismspektrum, till exempel Aspergers.
Vi måste tänka till. ADHD och Aspergers är funktionsnedsättningar. Det finns för mycket okunskap. Att få en sådan diagnos kan vara en befrielse och lättnad för både barn och familj, om man får hjälp och förståelse. Får man inte det, oavsett diagnos eller ej, är risken stor för dessa barn att få psykiska problem eller psykisk ohälsa som vi så fint säger. Och så blir fallet för många. Det innebär en katastrof för hela familjen.
En person har en funktionsnedsättning, när den utgör ett hinder att leva normalt i vardagen uppstår det funktionshinder. Funktionshindren är något vi andra till viss del ”väljer” att skapa beroende på vår/samhällets (o)förmåga att ta hänsyn till alla, att inkludera alla.
Så varför ökar antalet utredningar och diagnoser? Är det ”fel” på barnen och ungdomarna eller oss vuxna som inte kan skapa en skolmiljö, ja vardag, som fungerar för alla? Är det kanske lättare att förklara ”misslyckanden” med en diagnos, hellre än att konstatera att det fattas kunskap, förmåga, kanske vilja hos läraren, rektorn, skolan och kommunen? Och i vissa fall pengar?
Läs gärna tidigare inlägg om ADHD till exempel:
- ADHD – kriterier för diagnos, vad ADHD är och lite information i stort.
- Video om barn som utmanar, har ADHD, de riskerar att utveckla psykisk ohälsa
- Skrift för skol- och förskolepersonal från Socialstyrelsen om barn och unga med ADHD, de riskerar att utveckla psykisk ohälsa
- Video: ADHD eller bara kreativ entrepenör? Tar vi vara på kreativitet i skola och hem?
- Video: Sir Ken Robinson: Dödar skolan annorlunda tänkande och kreativitet?
Hej igen:)
Jag tror att vandringen mellan en mer konkret till en mer abstrakt tillvaro gör att de här barnen får större problem än tidigare. I en skola som mer och mer strävar efter individanpassning och individualisering blir de här barnen lidande, eftersom de ofta mår bäst när saker sker enligt vissa ritualer eller med tydligt uppsatta ramar och instruktioner.
En lärare en kateder en uppgift och en instruktion, var en väldigt tydlig och enkel struktur. Så ser det nog inte ut längre, om det gjorde det skulle jag bli orolig. Dagens samhälle med den informationsflod som finns ställer krav på förmågor som källkritik och orienteringsförmåga på internet m.m. Men det ställer till problem för barn med uppmärksamhetsstörningar.
Tyvärr är det väl så att växande klasser och tunnare och tunnare bemanning, samtidigt som dokumentationsbördan ökar inom yrket gör att man som lärare blir tvingad att prioritera mellan pest och kolera.
Möjligheten att ställa diagnoser är ganska ny, men som tur är finns den och som tur är finns det fler och fler bra hjälpmedel. Stötestenen är nog tiden och åter igen illusionen av att allt som är special kostar pengar.
Jag har kollat runt lite under våren och blev lite förvånad vilka bra hjälpmedel det finns för t.ex. dyslektiker till inte allt för stor kostnad. En text till tal scanner t.ex kostar bara 20.000:- en sådan skulle gott och väl kunna serva alla elever på en skola med att få alla läromedel, artiklar m.m. som behövs i undervisningen inlästa.
Det som jag personligen saknar är tid i schemat för att kunna undervisa lite en till en.
Nu tappade jag tråden lite. Jag tror inte att de här barnen har blivit fler, däremot innehåller vardagen fler stimuli än tidigare och fler distraktioner. Tittar jag på mina egna barn är mitt största dilemma att få dem att ha tråkigt mellan varven, det var något jag själv upplevde ganska ofta, barnprogrammen var en gång om dagen och datorn var inte uppfunnen, spelen hette fia med knuff eller monopol och ville man göra något för sig själv kunde man läsa eller rita. Huruvida kompisarna var hemma fick men reda på när man knackade på deras dörr. Det ser inte ut så längre, våra barn har bara tråkigt om någon tar ifrån dem spelkonsolen och stänger av datorn. Men de är samtidigt fullt medvetna att möjligheten till ständig stimuli finns där. De behöver inte vänta på att bolibompa ska börja och hoppas på att det är tecknat. Tecknat finns dygnet runt, det är bara att trycka på en knapp.
Så min tes är; Samma barn, annan värld!
P.S. jobba på! Jag gillar din blog!
Hej igen Julle! Tack för uppmuntran och att du gillar bloggen.
Kul att du återkommer med dina kloka tankar. Jag tror som du: samma barn, annan värld. Men jag tror att vi också kunde vrida till denna värld till en ytterligare annan och bättre värld för väldigt många av de här barnen med ganska måttliga insatser!
Som du skriver, det behöver inte alltid till så mycket mer pengar. Pengar är inte lösningen till allt särskilt stöd. Inte så mycket mer tid krävs heller alltid. Vi kan i dagens skola bli bättre på struktur, förutsägbarhet och individuella lösningar. Såklart att för en del elever behövs mer pengar, men låt det kosta i de fallen. Men mycket kan faktiskt lösas med mer kunskap, intresse och förståelse.
Och det är precis vad Prestationsprinsen hoppas bidra med!