Apropå vem som får en diagnos, vanligare i ekonomiskt utsatta hem…
Fick en kommentar på mitt inlägg kring Folkhälsoinstitutets rapport om funktionsnedsatta barn. Bondbönan funderade kring varför det är vanligare med diagnos i ekonomiskt utsatta hem. Jag lägger ut mitt kommentarssvar även som inlägg.
Jag tror att orsakssambandet det omvända. Inte att barn i ekonomiskt utsatta hem oftare får diagnos, utan att föräldrarna till barn med funktionsnedsättning måste sluta eller gå ner i arbetstid. Och därmed får en dålig ekonomi.
Det är inte ovanligt att den ena måste sluta jobba helt för att få livet att gå ihop för familjen. Att ha ett barn med NPF kräver ca 1500 mer timmar om året i “föräldraskap” än för “normala” barn. Det motsvarar en tjänst på 75%!! Det är säkert samma sak för barn med andra funktionsnedsättningar. Klart man inte kan ha ett heltidsjobb eftersom möten är på kontorstid och barnet behöver stöd och hjälp under dagen… Och hur går det för ensamstående!!?
Diagnosen ADHD är ju en beteende-diagnos. För de med lindriga symtom kan miljön göra att de får diagnos eller inte. Men ett ekonomiskt utsatt hem fullt av respekt, kunskap och förståelse är ju bättre än ett stressigt höginkomsthem med frånvarande föräldrar…
Dessutom, tjänar den ena massor så kan den ena arbeta mindre eller inte alls utan att familjen räknas som ekonomiskt utsatt…
Tack! Så har jag aldrig tänkt på det – att familjen blir fattigare! Så tokigt, så hemmablind man är! För det är ju just den situationen vår familj befinner sig i!
Men. Som du säger, ett stressigt liv i karriä/penga-hetsande familj förvärrar en diagnos. Alltså borde adhd tex vara överrepresenterat i dessa familjer?
Man kan också tänka att npf är ärftligt. En vuxen med diagnos kanske aldrig fick hjälp som barn, klarade inte av att utbilda sig och är nu låginkomsttagare. Och så får kanske deras barn en diagnos…
Jag tror att det finns ”dåliga” miljöer för barn i gränslandet mellan diagnos och inte (med lindriga problem eller bara en släng av…) i alla sorters hem. Rika hem med frånvarande föräldrar, medelinkomsthem med fantastiska föräldrar, ekonomiskt svaga med stressade föräldrar…
För det handlar om om föräldrarna förstår, har kunskap och orkar möta sitt barn på rätt sätt. Men framförallt. Skolan!! Det är ju skolan som oftast är det stora problemet idag. Den funkar inte för alla barn och sämst för dessa ungar. Då kan inte alla pengar i världen eller den mest kompetente förälder kompensera! Tyvärr!
Enda sättet att lindra kaoset är att gå ner i arbetstid och kompensera så gott man kan…
Jag är både med diagnos, Adhd, tre barn med Aspergers/Adhd och fattig. 😉
Jag fick min som vuxen.
Sambon arbetar fullt medan jag är hemma med vårdbidrag för att det ska fungera något sånär. Men pengar saknas alltid…
Jag har haft dålig ekonomi i mer än 10 år. Jag blev utbränd 2002. Då började sonens besvär komma. Han fick diagnosen Aspergers Syndrom 2011. 2002 hade jag oxå en dotter som skolkade från skolan och en som fick depression. Samtidigt som jag var sjuk, blev dottern inlagd och jag hälsade på henne varje dag. 2004 fick jag tidsbegränsad sjukersättning. 2010 blev jag utförsäkrad pga regeringens idiotiska nya regler. Precis som om man blir friskare för att reglerna ändras??????? Jag har kämpat med min son i flera år. Samtidigt har jag kämpat med mig själv. Nu arbetsprövar jag och sonen han sitter hemma alltid. Jag har fortfarande dålig ekonomi och nu har jag fått värk, så det kommer väl att fortsätta.
Sedan kommer jag oxå att få en dålig pension.
Min slutsats är att om jag hade fått mer stöd och hjälp med barnen, så hade jag nog mått bättre idag.