”Den vuxne måste i varje ögonblick förtjäna sin auktoritet genom att helt enkelt visa en djupare förståelse och de bästa argumenten.”
Typisk argumentation av dem som vill nedmontera lärarnas yrkesstatus.
Det Gustavsson menar är att jag som lärare inte ska kunna gå in i ett klassrum och räkna med att få respekt, auktoritet, utan att jag måste ”förtjäna” det först. I ”varje ögonblick” till och med? Det var det dummaste jag har hört. Det de här författarna egentligen menar är att det inte ska finnas någon inneboende auktoritet i läraryrket, utan att lärarna ska tassa in på tå i en slags förhandlingssituation med elevgruppen. Där ska läraren hela tiden förhandla med eleverna om huruvida man är värd respekt eller inte. Detta är inte en jämlik förhandlingssituation eftersom det uppenbarligen är eleverna som har vetorätt! ”Om vi inte anser att du är värd att respektera så har vi ingen anledning att lyssna/visa respekt/sitta stilla”. Kaos och brist på studiero följer naturligtvis i ett sådant klassrum. Men med Gustavssons och din argumentation följer alltså att dessa lärare får skylla sig själva? Nej, ni skriver inte detta, men ni måste acceptera slutsatserna av era egna argument.
Att ge eleverna den makten (konsumentmakt får man anta, för eleverna är ju våra dyrbara kunder) är befängt. NÄR är eleverna villiga att godkänna läraren som ledare i klassrummet? Mina elever vill gärna sluta en halvtimme tidigare, ha höga betyg till så lite ansträngning som möjligt, då får jag höra av dem att jag är en ”bra lärare” och de blir positivt inställda till mig. Måste jag kanske bita mig i tungan när jag ska tillrättavisa en elev som har ett olämpligt beteende: åh nej, tänk om jag inte är en tillräckligt schysst lärare i hans eller hennes ögon? Tänk om jag som lärare inte blir ”godkänd” i förhandlingen? Det är ju de här eleverna som har makten att avgöra om jag är ”värd” att respekteras eller inte och i så fall måste jag anpassa mig efter deras preferenser. En helt befängd idé med andra ord.
Till sist vill jag fråga Gustavsson och dig: tycker ni verkligen att respekt är något som man ska förtjäna? Jag har ingen som helst förståelse för den utgångspunkten. Hur gör ni med människor ni möter: VÄNTAR ni med att visa dem respekt tills ni själva ”bedömer” att de är värda det? Är det detta vi ska fostra samhällsmedborgare i: visa för guds skull ingen respekt förrän de andra har visat vad de har att komma med/erbjuda? (Kundtänkande, tack så mycket!) Oerhört tråkig samhällsutveckling.
Själv utgår jag från att alla jag möter är värda respekt, tills motsatsen bevisas. När jag till exempel går in i klassrummet så förväntar jag mig respekt av eleverna, oavsett vilken relation jag har byggt upp till dem, oavsett om jag har träffat dem förut eller inte, på precis samma sätt som de kan förvänta sig respekt från mig som lärare. (Jag skulle aldrig villkora min respekt gentemot eleverna på det sättet som ni talar om, men elevernas respekt gentemot deras lärare ska tydligen villkoras!?)
Att klassrummet ska utgöra någon slags förhandlingsarena, där enbart den ena parten har makt, och där den parten ”i varje ögonblick” ska avgöra om läraren är ”värd” att respekteras”? Absurt. Och sorgligt att villkora respekt på det sättet.
Håller helt med dig att alla ska bemötas med respekt. Sen är ju inte att någon tycker att man är bra samma sak som att man har respekt för en. Elever kan tycka det är bra att få gå hem tidigare, men det har inget med respekt att göra. Du skriver också att du har respekt för andra till motsatsen bevisas. Jag gissar att du menar tills de inte är värda eller din respekt längre? Eller kanske tills de inte förtjänar den? I detta läser jag in att det finns människor du efter att ha umgåtts med dem kommit fram till att de inte förtjänar din respekt?
Hej! Vi använder cookies för att förbättra er användarupplevelse. Om du vill ha mer information om hur vi behandlar era uppgifter, se vår Integritetspolicy.
Hej,
Som gymnasielärare gillar jag det inte alls.
”Den vuxne måste i varje ögonblick förtjäna sin auktoritet genom att helt enkelt visa en djupare förståelse och de bästa argumenten.”
Typisk argumentation av dem som vill nedmontera lärarnas yrkesstatus.
Det Gustavsson menar är att jag som lärare inte ska kunna gå in i ett klassrum och räkna med att få respekt, auktoritet, utan att jag måste ”förtjäna” det först. I ”varje ögonblick” till och med? Det var det dummaste jag har hört. Det de här författarna egentligen menar är att det inte ska finnas någon inneboende auktoritet i läraryrket, utan att lärarna ska tassa in på tå i en slags förhandlingssituation med elevgruppen. Där ska läraren hela tiden förhandla med eleverna om huruvida man är värd respekt eller inte. Detta är inte en jämlik förhandlingssituation eftersom det uppenbarligen är eleverna som har vetorätt! ”Om vi inte anser att du är värd att respektera så har vi ingen anledning att lyssna/visa respekt/sitta stilla”. Kaos och brist på studiero följer naturligtvis i ett sådant klassrum. Men med Gustavssons och din argumentation följer alltså att dessa lärare får skylla sig själva? Nej, ni skriver inte detta, men ni måste acceptera slutsatserna av era egna argument.
Att ge eleverna den makten (konsumentmakt får man anta, för eleverna är ju våra dyrbara kunder) är befängt. NÄR är eleverna villiga att godkänna läraren som ledare i klassrummet? Mina elever vill gärna sluta en halvtimme tidigare, ha höga betyg till så lite ansträngning som möjligt, då får jag höra av dem att jag är en ”bra lärare” och de blir positivt inställda till mig. Måste jag kanske bita mig i tungan när jag ska tillrättavisa en elev som har ett olämpligt beteende: åh nej, tänk om jag inte är en tillräckligt schysst lärare i hans eller hennes ögon? Tänk om jag som lärare inte blir ”godkänd” i förhandlingen? Det är ju de här eleverna som har makten att avgöra om jag är ”värd” att respekteras eller inte och i så fall måste jag anpassa mig efter deras preferenser. En helt befängd idé med andra ord.
Till sist vill jag fråga Gustavsson och dig: tycker ni verkligen att respekt är något som man ska förtjäna? Jag har ingen som helst förståelse för den utgångspunkten. Hur gör ni med människor ni möter: VÄNTAR ni med att visa dem respekt tills ni själva ”bedömer” att de är värda det? Är det detta vi ska fostra samhällsmedborgare i: visa för guds skull ingen respekt förrän de andra har visat vad de har att komma med/erbjuda? (Kundtänkande, tack så mycket!) Oerhört tråkig samhällsutveckling.
Själv utgår jag från att alla jag möter är värda respekt, tills motsatsen bevisas. När jag till exempel går in i klassrummet så förväntar jag mig respekt av eleverna, oavsett vilken relation jag har byggt upp till dem, oavsett om jag har träffat dem förut eller inte, på precis samma sätt som de kan förvänta sig respekt från mig som lärare. (Jag skulle aldrig villkora min respekt gentemot eleverna på det sättet som ni talar om, men elevernas respekt gentemot deras lärare ska tydligen villkoras!?)
Att klassrummet ska utgöra någon slags förhandlingsarena, där enbart den ena parten har makt, och där den parten ”i varje ögonblick” ska avgöra om läraren är ”värd” att respekteras”? Absurt. Och sorgligt att villkora respekt på det sättet.
/Henrik
Håller helt med dig att alla ska bemötas med respekt. Sen är ju inte att någon tycker att man är bra samma sak som att man har respekt för en. Elever kan tycka det är bra att få gå hem tidigare, men det har inget med respekt att göra. Du skriver också att du har respekt för andra till motsatsen bevisas. Jag gissar att du menar tills de inte är värda eller din respekt längre? Eller kanske tills de inte förtjänar den? I detta läser jag in att det finns människor du efter att ha umgåtts med dem kommit fram till att de inte förtjänar din respekt?