Blir man kanske av med de skrikigaste tränarna och de egoistiska klubbkamraterna och får träna i lugna och ro med ”elitsatsningar”?
I Svenska Dagbladet idag ifrågasätts tidiga elitsatsningar av en rad läkare och andra. Elitsatsning och bredd. Har vi bredd om vi sorterar?
Jag tror det beror på hur vi sorterar. För en del barn kan det vara befriande att komma till en mindre hårt satsande grupp. Slippa tränare som skriker efter mål eller bättre sträckta vrister och inte ser mig som gör snygga passningar eller helt enkelt mitt bästa. För att inte tala om klubbkamrater som bara vill synas själva… Men för de barn som vill bli OS-medaljörer så är det ett hårt slag att gallras ut i unga år. Dumt eftersom många utgallrade förmodligen har alla förutsättningar, men kanske är så kallade ”late bloomers”…
Så jag håller nog med författarna till debattartikeln att det är dumt med tidiga elitsatsningar. För vi tappar de verkliga mästarna och framförallt, många barn tappar lusten att röra på sig för att det är kul!
Värt att tänka på för alla engagerade idrottsledare och föräldrar. Att röra på sig ska vara nyttigt och kul, få blir eller ens vill bli hårdsatsande elitidrottare. Till dessa kloka tankar i artikeln kan man fundera på hur fler kan vara med, t.ex. barn med diagnos eller släng av.
Barn och unga i behov av struktur och förutsägbarhet kan trivas utmärkt med idrottens tydliga regler. Hyperaktiva får avreagera sig. Koncentrationssvårigheter minskar med fysisk aktivitet. Unga med sociala brister kan här hitta kamrater via ett gemensamt intresse. Men många tränare brister i uppgiften att skapa laganda och tydlig kommunikation, vilket gör att många med lite social oro eller behov av tydlighet också sorteras ut.
Så sorterar vi ut de mindre talangfulla eller är det de som inte passar i systemet eller är late bloomers? Tål att tänka på för oss vuxna som föräldrar och tränare. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.
Lämna ett svar