Bristen på bra överlämning mellan stadier och skolor, är oförsvarlig. Dokumentation ska inte bort, den ska vara användbar!
Många föräldrar berättar att arbetet kring anpassningar och särskilt stöd börjar om när barnen byter skola, stadie eller lärare. När äntligen lågstadieläraren förstått sig på ungen, då överlämnas den till mellanstadiet, och så till högstadiet, som i stort sett börjar om från början igen… Och är vi jättebra på överlämning till gymnasiet? Nja, knappast.
Jag lyfter fram den här bilden igen, från Skolverkets PM om särskilt stöd i grundskolan 2012/2013. Är det någon som på fullt allvar tror att utplaningen i åk 4 och dippen i åk 7 beror på ett plötsligt minskat behov av stöd? Bilden stödjer föräldrars upplevelse om att för mycket går förlorat vid stadiebyten.
Diagram från Skolverkets PM om särskilt stöd i skolan 2012/2013
Det blir onödigt jobbigt för nya lärare när inte skolorna, koncernerna, kommunerna har ett strukturerat arbete kring överlämningar. Onödigt tungt för föräldrar/vårdnadshavare. För att inte tala om totalt, fruktansvärt, onödigt, oförsvarbart ohanterligt för våra barn och ungdomar!!
Inte nog med nytt stadie och/eller skola. Dessutom tar stödet och anpassningarna ett steg tillbaka eller försvinner. Olycklig kombination minst sagt… särskilt för barn med diagnoser som NPF till exempel autism, aspergers eller adhd. Men inte bara de! Alla barn och unga med särskilt stöd och anpassningar… eller egentligen alla elever! Alla elever, oavsett funktionsuppsättning, som har en undervisning där de inte inkluderas.
Så jag funderar på om det är rätt att minska antalet åtgärdsprogram och dokumentation. Är det för mycket dokumentation eller fel dokumentation? Om vi skriver åtgärdsprogram som verkligen stöttar pedagoger och därmed eleverna i vardagen, så skulle de kunna bli mer effektiva och kunna fungera vid överlämningar!
Ja, något måste göras i alla fall! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Tack återigen för ett bra inlägg! Inför detta läsår valde vår son en helt ny skola. Han valde själv även att gamla skolan inte fick göra en överlämning. I efterhand ett gott val eftersom jag som förälder tog det långa samtal med nya mentorn om hur mitt barn fungerar, upp och nedgångar, bra tider och utbrända perioder och vi gick igenom en del av de åtgärdsprogram som faktiskt inte fungerade för sonen, men skolan tyckte det var det bästa de gjort! (om nu frånvaroperioder på upp till 3 månader och högvis med läxor är bra). Trots detta har sonen läst in sjuan på en termin. Vi har reducerat frånvaron med 75%. Inga läxor och inga extra samtal hittills. Det stora stödet som jag fått som förälder och som fler skolor borde införa tycker jag är att skolan dokumenterar i UNIKUM. Där kan både lärare, elev och förälder fortlöpande se vad som händer och inte händer. Hur läget är just nu…inte var för 2 månader sedan. Insatser sätter skolan in samma dag de ser ett hinder i planeringen som inte fungerar. Att nå målen och ännu högre är det som är hög prioritet. Vilket gör att han får specifica direktiv när det är risk att inte nå ett mål. Med andra ord så är det ju så enkelt att du som elev och inte klarar att ta in information av en uppgift/mål får det konkret. Nu till hösten skall mitt bonusbarn börja samma skola och har idag stora problem i skolan (och med skolan) och funderingarna går hårt åt när man undrar hur man skall ha övergången.
Tack för din inspiration till omtanke och eftertanke!