Curlingföräldrar eller planerande, stöttande föräldrar
Drottningen var på väg ut ut rummet, från mötet med Prestationsprinsens psykolog. Hon stannade upp, tittade på honom och sa, ja det är ett evigt curlande… Men han svarade lite dröjande, Nej, det här handlar inte om curlande. Det handlar om att ni är föräldrar till ett barn som inte kan planera och prioritera som andra barn, det är en del av Prestationsprinsens funktionsnedsättning. Och ni gör det bra.
Det han sa gick rakt in i hjärtat. Lite som en smäll i magen också. Det var så sant. Hon behandlar inte sina barn lika. Prestationsprinsen får mycket mer stöd i vardagen än syrran. Därför att han behöver det… Och någon sa att de gjorde det bra! Annars är det många gliringar från skolan och omgivning…
Men samtidigt smärtar det så hårt varje gång någon säger ordet funktionsnedsättning och Prestationsprinsen i samma mening. På ett plan har hon accepterat hans diagnos, men på ett plan inte alls. Hon kan inte förstå att inte samhället kan ta till vara på och skolan möta en smart, men annorlunda kille, visserligen med väldigt många energitjuvar.
Samtidigt var det så oerhört skönt att någon förstod och stöttade, ja till och med uppmuntrade. För det går lika rakt in i hjärtat, men mer som en knivstöt, varje gång hon hör allmänt prat om att föräldrar inte kräver tillräckligt av sina barn, att barn är slöa och vill ha allt serverat och att de inte anstränger sig. Och förstås ännu mer när den här kritiken kommer specifikt till henne, Prestationsprinsen och dem som föräldrar.
Ofta gör skolan och runt om bland vänner, bekanta och okända, helt fel bedömning och drar helt fel slutsatser. Barn som har brister i exekutiva funktioner, problem med en perception som fångar allt blir otroligt trötta, de råkar ut för övermäktiga situationer flera gånger dagligen och de kan hantera dem ibland men ibland inte. Om man inte förstår det, är det lätt att tro att föräldrar curlar. När de egentligen bara försöker förebygga övermäktiga situationer, väljer sina barns krig, samt försöker sprida kunskap om sitt barns behov,
Så nästa gång vi suckar över curlande föräldrar och dagens lata barn som vill ha allt serverat, så ska vi reservera oss för barn i behov som faktiskt behöver ett annat stöd och har en annan energinivå. För alla kämpande föräldrars skull, ja, för allas skull.
Tack! Det var snabbt svarat på önskemålet om ett inlägg om curling kontra stöttning.
Bra beskrivning av den absurda situationen att det man lägger en massa jobb på för att det ska fungera för barnen, får man bara negativ respons på. Speciellt om det fungerar för då märks ju inte prestationsprinsarnas svårigheter.
Det jag tycker är tungt är att eftersom omgivningen inte förstår svårigheterna som gör att man behöver vara före och efter sina prestationsprinsar, måste man hela tiden belysa dessa svårigheter, fast man helst skulle vilja lyfta fram allt de förmår och är duktiga på istället.
Ha ha JK. Visst var jag snabb! Sanningen är att jag hade gått och funderat och börjat skissa på just den här frågan lite innan din kommentar.
Ja, det där med att det blir fokus på problem är svårt. Kanske ska bli ett inlägg om det med :-).
Jag brukar försöka tänka så här:
1) det är skolan som har ett problem, inte eleven. Eleven har en annorlunda funktionsuppsättning och just här kanske man kan säga att det brister. Då är det skolan som misslyckats. Inte eleven, man talar alltså om skolans svagheter… krävs en del diplomati när man lägger fram detta!
2) Många problem kan undvikas just genom att fokusera på elevens styrkor. Låt ämnena ha ett tema kring det som intresserar och finns en massa kunskap kring hästar, manga, bloggar, dataspel, fantasy, lajv, motorer….
ja, det här får jag nog klippa ur kommentaren och utveckla i ett inlägg! Tack för inspirationen.
Om att hela tiden belysa svårigheterna istället för att lyfta fram förmågan är nedbrytande. Varför det blir på detta sätt är för att stöd inte kan fås om man inte kan lista upp problem – så är systemen uppbyggda vid skola, myndigheter, vård och omsorg. Och ju fler problem som listas desto större sannolikhet till stöd (borde vara det i alla fall). Jag önskade att man kunde lyfta identifieringen av stöd att baseras på vad som fungerar och därmed se hur det som fungerar kan bli ännu bättre. Men just nu känns det som att önska att en glassbil ska köra genom Gobiöknen. Men ett steg i rätt riktning är en sådan enkel sak som att säga funktionsuppsättning istället för nedsättning vilket kan lyfta allt en bit upp ur den eviga vandringen i ett problemträsk där man dessutom anklagas för att man curlar för att man försöker ta sig fram och inte låta sina barn sjunka längre ner i gyttjan.
Så sant. Se denne norske bloggen og en mammas historie om et annerledesbarn. Tenk om skolen hadde _sett_ barnet… (Og tenk om denne mammaen ikke hadde orket å kjempe?!)
http://mittlivsomunn.com/2013/11/22/de-sa-hun-var-slem/
Tack för viktigt inlägg! Jag tog upp det här med curlande med Bup-psykologen för något år sedan. Hon konstaterade raskt att är det några barn som verkligen behöver curlas så är det NPF-barnen. Det kändes skönt att få höra det, fast vi själva vet att ”curlandet” i själva verket är en helt nödvändig hjälp för att sonen ska kunna hantera tillvaron. Men visst får vi synpunkter och kritik, från skola, anhöriga och andra. En släkting är specialpedagog (!) och är väldigt negativ till vårt sätt att finnas där för vårt barn. Tack och lov ses vi sällan.
Ibland skulle jag vilja att någon kunde curla oss föräldrar lite också. Då kunde vi kanske slappna av en smula i vår kamp att hantera hopp, förtvivlan, okunskap och fördomar medan vi samtidigt ska försöka vara glada, positiva, stöttande…
Ja, det här är viktigt! Och så många föräldrar blir klankade på, inte minst av skolan, när det egentligen har hittat fungerande strategier som skola och andra skulle ha nytta av!
Att be om att få lite curling som förälder vore verkligen önskvärt men jag upplever ämnet som tabu då jag tror många av oss plågas av sätta oss själva i centrum när våra barn far illa. Men jag undrar om det finns fler än jag (enligt statistik från fk är vi mest kvinnor) som helt slagits ut ur arbetsmarknadssystemet och lever på knappa medel på grund av att det inte var inte något tal om ett val (barn eller karriär, jämlikhet, osv) när det visade sig att ens barn inte mådde bra? Anledningen till att jag skulle vilja bli curlad är för att jag är rädd för vad jag har sett, vad som kommer ske, och hur jag ska orka och vad som händer den dagen som jag rent ut sagt dör av en hjärtinfarkt (sådant händer ju vid extremt hög stress och det har jag levt med i sju år). Så jag håller med dig RymdMamman. Snälla, söta, rara, någon, curla mig och alla andra tappra föräldrar så att vi orkar kämpa.