Anklagande ledsen förebrående pojke

Det är inget fel på BUP! Eller?

Det är inget fel på BUP? Sjukt långa köer till BUP konstaterades i SVT Agenda härom söndagen och man kan läsa om det på svt.se.
Eller sjukt att det är så långa köer?

En grabb på 10 år har koncentrationssvårigheter och är utagerande ibland. Mamman talar om att de behöver en diagnos - de vet ju inte vad det är för "fel", han ses bara som ett stökigt barn. Det är inte hans "fel", därför vill vi ha hjälp!

Här ringer alla varningsklockor för systemfel!!

Tio år och svårt att sitta still, bli frustrerad är normalt för de flesta, visst, det kan vara i en "onormal" utsträckning, men varför börjar vi med att söka fel på barnet? Väldigt många barn anses onormala idag...  Varför utgår vi inte från att det lika gärna kan vara sunda reaktioner på en stökig lärmiljö och snäv undervisning som inte lyckas låta alla lära sig det de ska? Varför börjar vi med eleven? Börja med undervisningen och skolmiljön, då räddar vi säkert tio barn till från att behöva köa till BUP!

Det är inget fel på BUP - eller?

Kerstin Evelius, tidigare nationell samordnare psykisk hälsa, ger kloka inspel, men tassar lite, som så många svenskar, för begreppet "problem". Anledning till de långa köerna och att BUP träffar så lite som 1,5 patient per behandlare och dag (SKR Psykiatrin i siffror 2019), är att personalen är för duktiga. De vill för mycket och gör för mycket för varje patient. Jaha... Hon landar i att det är olyckligt att det är så mycket olika projekt, upplägg och insatser kring psykisk hälsa. Hon vill se att alla dessa "myriader" av initiativ läggs ned, kompetensen och resurserna samlas på vårdcentralerna. Man förstår vad hon menar när man ser SKR:s sammanställning över första linjen nationellt. VC ska självklart vara första stället att söka hjälp på för barn och unga med psykiska problem anser Kerstin Evelius. BUP ska vara specialistvård. Så sant! Vi känner igen projektsjukan kring psykisk ohälsa och vår egen specialitet skolfrånvaro.

Varför ställer inte Camilla Kvarntoft de uppenbara frågorna?

Varför ställer inte programledare Camilla Kvarntoft de uppenbara frågorna:

  • Kan detta bero på ett överutnyttjande av BUP?
  • Kan det vara ett för stort diagnos- och speciellt NPF-fokus i skolorna och samhället?
  • Ska kanske egentligen en del av barn och ungdomarna i kön inte till BUP?
  • Varför blir barn och unga bärare av problemet att svensk skola inte funkar - för så många!?

Köerna betraktas som faktum och "korrekta", det görs ingen  problemanalys.

Sluta tala om odiagnostiserad NPF

Gång på gång hör vi skol- och annan personal tala om odiagnostiserad neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF. Men om den är odiagnostiserad så kan vi ju inte kalla det NPF? Skolan och samhället drar likhetstecken mellan att kognitionen slirar och NPF. Hela tiden! Skolan behöver inte kunna en massa om NPF, de behöver steppa upp och bemöta elever som har koncentrationssvårigheter, svårt att organisera och planera, med impulskontroll osv. Men utgå från att eleven har ADHD att det är ADHD om ni tror ADHD! Hur fel kan det bli om skolan sätter in pedagogik som löser problemet i skolsituationen men trodde det var ADHD i stället för stress? Strunta att sätta barn och familjer i limbo, exakt vad är det diagnosen ska lösa för dessa tusentals barn och unga?

Stå upp för barn med diagnoser

Vi är inte motståndare till diagnoser. Tvärtom, vi ser att barn och unga med diagnoser inte får det stöd och hjälp de behöver och att den kommer för sent. De far alldeles för illa innan de får rätt stöd i skolan och deras familjer får rätt hjälp från andra håll, t.ex. BUP eller socialtjänsten. Det vet vi om några, eftersom vi arbetar med både föräldrastöd och med att utveckla skolor och skolhuvudmän. Varken skola eller sjukvård fungerar för dessa barn, men faktiskt inte heller för många, många andra barn och unga, som inte alls ska ha en diagnos- De ska ha en skola som funkar!

NPF görs till norm och begreppet urvattnas

Inget bromsar diagnosfokuset. Föräldrar vill ha diagnoser i hopp om att det ska öppna dörrar och ge stöd, att det ska förklara varför det är som det är för deras barn, liksom mamman i reportaget. Lärare efterfrågar diagnoser för att förhoppningsvis få hjälp och stöd från skolan eller huvudmannens centrala resurser. Rektorer kan eventuellt få ytterligare medel för elever med extraordinärt behov av stöd.

Man har ändrat i lärarutbildningarnas examensordning.  Tidigare stod det att studenten ska: ”visa förmåga att identifiera och i samverkan med andra hantera specialpedagogiska behov”. Nu har man lagt till ”inbegripet specialpedagogiska behov hos elever med neuropsykiatriska svårigheter”. Vi hade jublat för 10 år sedan, då var fokus på annat t.ex. dyslexi och vi talade knappt om NPF. Nu skrämmer det oss och i förarbetet finns skrivningar som liknar resonemanget om odiagnostiserad NPF. (se debattartikel i Dagens Samhälle april 2020)

Stå upp för alla våra barn och unga

Det är inget fel på BUP? Eller? Måste vi inte kanske både effektivisera och lätta trycket på BUP? Efter att ha arbetat med frågan i många år ser vi att skolan ofta är den utlösande faktorn för allvarliga problem i skolsituationen. De problemen orsakar frustration och problem även i hemmet och på fritidsaktiviteter. Visst finns problematiken ibland redan innan och lika mycket i hemmet. Vi håller med Kerstin Evelius om att primärvården för dessa ungar behöver förtydligas. Det finns fantastiska exempel t.ex. Hamnen på just vårdcentralen i Värmdö kommun. En öppen mottagning med socionomer och psykologer för barn, ungdomar och föräldrar som behöver stöd av olika anledningar. Hamnen är ett samarbete mellan regionen och kommunen. Det går alltså!

Diagnosdriven samtid

Det är inget fel på BUP eller så är det det, om de bara träffar en patient om dagen. Men borde vi inte ha en diskussion om anledningen till de enorma köerna till BUP? Kan det bero på ett överutnyttjande? Att andra verksamheter och ibland föräldrar, inte alltid tar sitt ansvar? Om vi kanske har en diagnosdrivande skola och samhälle? Vad får det i så fall för konsekvenser för de som faktiskt ska ha en diagnos och behöver BUP, men inte får hjälp pga köerna?

Vågar vi ta den diskussionen utan att anklaga varandra för att vara diagnosförnekare eller lägga för stort ansvar på skolan som ska lösa "allt"? Låt inte barn och unga bli bärare av problemen i skolan och vår samtid. Vi behöver tänka om. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.


Två inlägg redan 2011 på samma tema:

Falska epidemier av autism och Asperger, sänkta trösklar för vad som anses sjukt eller funktionsnedsättning, är sjukt i sig! (2011)

Allt fler barn utreds för ADHD i Stockholm, men är det oss vuxna eller barnen det är ”fel” på?

 

Aggie

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *