Det talas mycket om individanpassad undervisning, elevfokus, individualiserad undervisning. Individualiserad disciplin vid problembeteenden?
Vi talar mycket om individanpassad undervisning, elevfokus, individualiserad undervisning. Men hur bra är vi egentligen på det? Vi börjar väl i alla fall lära oss och förstå begreppen kanske. Skolverket gav ut en sammanställande rapport 2006, det finns säkert nyare material.
Varför har vi inte individualiserad disciplin? Om vi tycker det är självklart att vi ska ställa olika krav på eleverna kring inlärning, varför har vi så svårt att acceptera olika krav på disciplin?
Ross W. Green har skrivit en bok heter Vilse i skolan. Den är mer inriktad på skolan än vad den tidigare, också helt underbara boken, Explosiva Barn var. Vilse i skolan är ett konkret hjälpmedel med färdiga tankar, koncept, modeller och metoder för att bättre hantera barn med problembeteende.
I kapitel 6 sidan 177 skriver han om Carol Ann Tomlinsons bok The Differentiated Classroom: Responding to Needs of All Learners, som lär vara fantastiskt. Något att sätta upp på att-läsa-listan… Han tar ett stycke ur hennes bok och lägger till inom parentes justeringar för att stämma på anpassningar på grund av problembeteende, inte bara studiemässigt. Jag citerar (men tog mig friheten att dela upp i flera stycken):
”Dr Tomlinson skriver att i individualiserade klassrum accepterar och utgår lärarna från antagandet att deras elever på avgörande sätt skiljer sig åt (både studiemässigt och beteendemässigt).
Lärarna tvingar inte in eleverna i bestämda mallar (eller uppsättningar av disciplinära åtgärdspaket). De använder inte standardiserade, strömlinjeformade instruktioner (eller disciplinära regelverk) som antas fungera bra för alla elever, eftersom de inser att eleverna (även de med störande beteende) är individer. De accepterar, tar till sig och planerar utifrån det faktum att eleverna har mycket gemensamt då de kommer till skolan men att de (och deras beteenden) också bär på viktiga skillnader som gör dem till individer.
Lärarna har många sätt att skapa utrymme för denna realitet och därigenom anpassa klassrummet efter varje individ. De använder en rad olika undervisningsmetoder (inklusive sådana som kan tillämpas på outvecklade färdigheter och olösta problem hos krävande barn). De utnyttjar tiden på ett flexibelt sätt och blir partners (samarbetare, hjälpare) med sina elever för att försäkra sig om att undervisningen och miljön utformas efter elevernas behov.”
Sen ställer han frågan ”Varför tillämpar vi då så sällan samma principer när det gäller barn med sociala, känslomässiga och beteendemässiga problem?” och svarar själv med att förmodligen för att så många vuxna inte insett att den sortens svårigheter bör hanteras på samma sätt, med samma inställning och med liknande metoder…
Kan vi hjälpas åt att inse det och få fler att inse det? Nu!? För våra älskade ungars skull.
Hej! Jag heter Joanna och är 24 år och när jag blev 14 år så fick jag diagnosen Aspergers syndrom och nu bloggar jag öppenhjärtat om mitt liv med diagnosen för att samhället ska få mer insikt och förståelse för hur det är att leva med ett dolt funktionshinder och att alla är lika värda trots bakgrund.
Så kolla gärna in min blogg:)
Ps. Du kanske tom vill göra ett bloglovinbyte?:)
Ps. kör även dagens blogg där du har chansen att bli länkad inför mina 400-600 unika läsare dag och fler andra tävlingar med fina priser så passa på att anmäl dej:)
Ett verkligt tänkvärt och viktigt inlägg som jag inte läser förrän nu. Men så bra att jag såg det nu och inte om ytterligare tid. Tack för dina tankar.
Tack Per, variationer i ”disciplinkraven” kan ju t.ex omfatta huvudbonader… som du skrev om i ditt senaste inlägg. De flesta bör lära sig att ta av sig hatten, men för en del är det viktigare att lära sig matte eller att få följa sin tro.