Diagnos eller inte, funktionsnedsättning eller inte, bra eller inte, kan vi inte bara konstatera att vi är olika, vi kommer med olika funktionsuppsättningar!
Jag använde mitt egna ord ”funktionsuppsättning” på Micke Gunnarsson blogg (som jag rekommenderar varmt, kluriga funderingar kring barn och unga, samt skolan). Det blev positiv respons kring det.
Det är lite befriande att tänka så. Vi kommer med olika uppsättningar funktioner, dvs funktionsuppsättningar, en del stärker oss och en del kanske stjälper. Mycket beror på kombinationen av uppsättningar och inte minst miljön! För det som kallas funktionshinder, det är hinder i miljön: lärare utan kompetens om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, för höga trösklar, dålig kontrast mellan text och bakgrund, för mycket folk, för mycket skriftligt, för dåligt förklarat…
Är det då bra att få en diagnos? Jag tänker på Glada Hudikteatern som talar om att man är olika, men lika bra. Tänk om vi kunde få en skola och ett samhälle där det verkligen var så.
Där ADHD-killen som vibrerar och inte klarar de långa skrivuppgifterna, men kan allt om hur man trimmar moppen, verkligen kunde få glänsa i fysiken då det handlar om förbränningsmotorer… Eller där den autistiska flickan som inte klarar stora sammanhang och plötsliga förändringar kunde få hjälpa andra att träna sina sinnen: att lukta, känna, lyssna istället för synen som skolan och vi andra alltid fixerar på. Eller den nervösa grabben som gillar att vara med sig själv för att återhämta sig och hämta kraft. Vi är många i dagens samhälle som borde träna på att vara utan sällskap och kunna hitta lugn i att vara på egen hand. Kanske att just se, lyssna, känna och lukta mer…
Så är det bra med diagnos? Jag tror i många fall inte. Och i många fall ja. Det beror på. För många får diagnos. Alldeles för många. För många elever anses vara onormala. Man skulle kunna se det som tre olika kategorier.
- För de som verkligen har stora problem bör en diagnos vara bra och hjälpa till stöd och förståelse. Så är det inte alltid. För ofta är det inte till hjälp. Och då är diagnosen bara ytterligare en belastning. För en del blir det nyckeln till att förstå sig själv och få rätt stöd och anpassningar.
- Många har, men borde inte ha en diagnos. De faller bara utanför mittfåran. Men de har problematiserats och vi har ansett oss behöva förklara deras annorlunda beteende. De är inte riktigt som de flesta andra. Men det är väl underbart!?
- Många annorlunda barn idag får ingen diagnos, de utreds inte ens och det finns ingen anledning. De är bara annorlunda eller har ”en släng” av diagnos, de kanske skulle uppfylla några kriterier, men inte alla som krävs för en diagnos. Kanske lite hyperaktiva, lite nervösa för förändringar, kanske lite impulsiva, kanske lite svårt med planeringen…
Eftersom så gott som 100% av lärarna inte har kompetensen att ta hand om barn med en annorlunda funktionsuppsättning blir det svårt för alla tre kategorierna. När man pluggar till lärare är det inte obligatoriskt att läsa en enda poäng om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (ingen annan heller), inte om psykisk ohälsa, inte obligatoriskt att läsa en enda poäng specialpedagogik, inte obligatoriskt att läsa en enda bok om dyslexi eller dyskalkyli, osv.
Ett par tre-fem ungar i varje klass har något, har en lite speciell men fantastisk funktionsuppsättning! Men det har läraren ingen kompetens kring. Tror jag det att deras förutsättningar blir orimliga. Synd att de själva bara påpekar att de inte klarar all dokumentation. Den kanske skulle minska om de hade kompetensen att undervisa fler sorters barn. Då skulle det behövas färre möten, färre åtgärdsprogram, mindre utförliga IUP:er…
Framförallt skulle fler ungar passa in i skolan. Och slippa utanförskap och lidande. Barn med fantastiska funktionsuppsättningar. Som borde få bidra, istället för att slås ut. Olika men lika bra.
Men oj, jag förväntar mig visst alltid för mycket av många. Jag har gått och funderat på varför ingen lärare någonsin ens nämnt ordet dyslexi för mig utan sagt att det är slarvfel. Jag har trott att de haft en liten susning om det i sin utbildning, men nu vet jag, de visste alltså inte bättre.
Och jag håller med, det är både fördelar och nackdelar med en diagnos, jag antar att det också behövs ganska starka kämpande föräldrar runt barnet som kräver den hjälp som behövs, jag har förstått att det inte serveras hjälpmedel på ett silverfat direkt.
Jag tycker att varenda elev, varenda förälder ska fråga den skolpersonal som har hand om ens barn om deras utbildning. Inte ifrågasätta, utan fråga. Vad har de läst och inte. Vad har de kunskap om och inte.
Även specialpedagogen och specialläraren, har de inte studerat det du misstänker att du har/ditt barn har ”en unik funktionsuppsättning” kring, så kräv stöd från annat håll. Läs på och lägg fram papperna på bordet. Vi måste synliggöra skolans okunskap, för skolans och våra ungars skull!
Begreppet olika funktionsuppsättningar ska jag träna mig att säga. Det är så lätt att tungan slinter och de vanligaste orden kommer och gör att annorlundaskapet beskrivs med problembegrepp. Gör aldrig funktionsskillnader till funktionsnedsättningar!…och sortera inte människor utifrån vad de inte kan. Bra sammanfattat om den komplicerade diagnostikfrågan.
Visst är funktionsuppsättning ett trevligare sätt att se på ”problemet” 🙂
Jag har ADHD och är glad för det! Jag kan få hjälp tack vare den och förståelse från dom som bryr sig tillräckligt för att fråga eller kolla upp vad det innebär.
Vad bra! Det är ju precis så det ska vara. Tack för att du kommenterade och delar med dig av din erfarenhet.
Det var så lite!