Diagnos eller inte, funktionsnedsättning eller inte, bra eller inte, kan vi inte bara konstatera att vi är olika, vi kommer med olika funktionsuppsättningar!
Vi kommer med olika funktionsuppsättningar. Det är lite befriande att tänka så. Vi kommer med olika uppsättningar funktioner, dvs. funktionsuppsättningar, en del stärker oss och en del kanske stjälper. Mycket beror på kombinationen av uppsättningar och inte minst miljön! För det som kallas funktionshinder, det är hinder i miljön: lärare utan kompetens om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, för höga trösklar, dålig kontrast mellan text och bakgrund, för mycket folk, för mycket skriftligt, för dåligt förklarat…
Är det då bra att få en diagnos? Jag tänker på Glada Hudikteatern som talar om att man är olika, men lika bra. Eller som vi kom fram till på Prestationsprinsens facebooksida: Olika OCH DÄRFÖR (så himla) bra. Tänk om vi kunde få en skola och ett samhälle där det verkligen var så.
Där ADHD-killen som vibrerar och inte klarar de långa skrivuppgifterna, men kan allt om hur man trimmar moppen, verkligen kunde få glänsa i fysiken då det handlar om förbränningsmotorer… Eller där den autistiska flickan som inte klarar stora sammanhang och plötsliga förändringar kunde få hjälpa andra att träna sina sinnen: att lukta, känna, lyssna istället för synen som skolan och vi andra alltid fixerar på. Eller den introverta grabben som gillar att vara för sig själv för att återhämta sig och hämta kraft. Vi är många i dagens samhälle som borde träna på att vara utan sällskap och kunna hitta lugn i att vara på egen hand. Kanske att just se, lyssna, känna och lukta mer…
Så är det bra med diagnos? Jag tror i många fall inte. Och i många fall ja. Det beror på. För många får diagnos. Alldeles för många. För många elever anses vara onormala. Man skulle kunna se det som tre olika kategorier.
- För de som verkligen har stora problem är en diagnos korrekt, bra och en väg till stöd och förståelse. För en del blir det nyckeln till att förstå sig själv och anpassningar. Fantastiskt! Så är det inte alltid. Och då är diagnosen inte till någon nytta.
- Många har, men borde inte ha en diagnos. De faller bara utanför mittfåran. Men de har problematiserats och vi har ansett oss behöva förklara deras annorlunda beteende. De är inte riktigt som de flesta andra. Men det är väl underbart!? Det är vi som har problem…
- Men tack och lov får många annorlunda barn ingen diagnos, de utreds inte och det finns ingen anledning. De är bara annorlunda eller har ”en släng” av diagnos, de kanske skulle uppfylla några kriterier, men inte alla som krävs för en diagnos. Kanske lite hyperaktiva, lite nervösa för förändringar, kanske lite impulsiva, kanske lite svårt med planeringen… Men de lever i hemmiljöer och skolmiljöer där de får vara annorlunda. Fantastiskt!
Eftersom så gott som 100% av lärarna inte har kompetensen att ta hand om barn med en annorlunda funktionsuppsättning blir det svårt och för sällan fungerar det som for kategori 3. När man pluggar till lärare är det inte obligatoriskt att läsa en enda poäng om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (ingen annan heller), inte om psykisk ohälsa, inte obligatoriskt att läsa en enda poäng specialpedagogik, inte obligatoriskt att läsa en enda bok om dyslexi eller dyskalkyli, osv.
Ett par tre-fem ungar i varje klass har något, har en lite speciell men fantastisk funktionsuppsättning! Men det har läraren ingen kompetens kring. Tror jag det att deras förutsättningar blir orimliga. Den kanske skulle minska om de hade kompetensen att undervisa fler sorters barn. Jag har hört många lärare tala om att de har för mycket t.ex. dokumentation, men jag har aldrig hört en lärare som är självkritisk till sin kunskap kring annorlunda barn. Då skulle kanske en del av dokumentationen minska och det skulle kanske behövas färre möten, färre åtgärdsprogram, mindre utförliga IUP:er…
Framförallt skulle fler ungar passa in i skolan. Och slippa utanförskap och lidande. Barn med fantastiska funktionsuppsättningar. Som borde få bidra, istället för att slås ut. Olika och därför så himla bra. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Länge var vi helt ointresserade av utredning och diagnos, vi visste ju… men ju längre tiden gick insåg vi att vi behövde diagnosen för att lättare kunna kräva att skolan tog sitt ansvar.
Och sen med facit i hand, ADHD medicinen är en otrolig räddare för vår prinsessa.
Hon glömde den igår, och berättade om hur tydligt hon märkte det, hur jobbig dagen var i skolan för henne.
Man kan tycka vad man vill om att medicinera våra små, men det kan verkligen vara skillnaden, det som gör att de går ut skolan med betyg, som gör att de kan gå något gymnasium och sen få jobb. Utan grundskolebetyg blir att så mycket jobbigare inbillar jag mig.
Tack för dina tankar Zamira. Jag vill bara förtydliga att jag tror på diagnoserna. Jag kämpar för större förståelse för NPF och släng av. Och genom det göra så några gränsfall inte behöver någon…
Försöker sprida kunskap. Få ”folk” att acceptera fler som normala. Tror förstås medicin är rätta vägen för många.
Jo vi tror också på diagnoserna, men det är inte så viktigt, hon mår ju inte bättre eller sämre för att det finns några bokstäver.
Sen är ju jag helt övertygad om att många av dessa barn med diagnoser eller släng av kommer klara sig utmärkt i livet, alltså sen när de kan bestämma det mesta själva. Tror absolut inte att vår prinsessa kommer plugga vidare, snarare ett gymnasium som ger ett jobb där hon inte behöver sitta still.
De kanske behöver jogga innan jobbet, kanske en löptur på lunchen, bli av med lite energi. De behöver kanske slappa och vara lediga på kvällarna. Men sen kan de också bestämma mer över sig själva, men skolan… skolan. Inte så lätt med myror i brallan att sitta still, och lyssna på lärare som mal i all oändlighet utan förståelse för att koncentrationen tryter…
Det är så härligt att läsa din blogg om våra fantastiska barn. Vill bara säga att jag vet det finns lärare med utbildning även om skaran inte är särskilt stor så för att inte göra dem ledsna kan vi väl säga 95% i alla fall 😉
Framför allt tror jag att det finns en hel del lärare som inte har högskolepoängen MEN som ändå är fantastiska pedagoger och som sliter med näbbar och klor för våra barn. Dom borde få betalt av kommunen för att få dom där sista poängen så dom har behörigheten.
Tack för en allt i genom underbart skriven blogg för övrigt. Kram från en mamma med 4 av 5 barn med Npf
Ja, det kanske var tufft m 100%… Jag ville få fram poängen att utbildningen inte förbereder lärare på den utmaning som 100% av lärarna möter, NPF och släng av!
Heja alla lärare som kämpar, lär sig, diskuterar och vill förstå sina annorlunda elever!