Ett skolpussel. Om att passa in. Eller inte… i den svenska skolan.
Drottningen sitter och lägger ett pussel. Det är skön avkoppling och bra hjärngympa. Det här är en bild på en gammal byskola. Faluröd, skolträdgård, flaggstång med svenska flaggan. En idyll ser det ut som…
Hon har en stor himmel som ska läggas, många små blå bitar. En härlig sommarhimmel som för tankarna till framtid, ledighet, trevligheter. Men det är svårt att få alla delar att passa in och att hitta rätt.
Hon tar upp en bit, men nej, det gick inte. Hon vrider och vänder, men nej. Hon försöker trycka till, men det är bara att acceptera. Den hittar inte sin plats, i alla fall inte just nu.
Plötsligt ser hon allt symboliskt. Men det är ju så här den svenska skolan är idag! Barn och unga måste passa in, vara maskinsågade i rätt format, eller ha förmågan att hitta en plats eller roll som passar. Passa in i mängden. Det ”normala”. Vägrar ungen att anta rätt form så blir den kvar utanför skolpusslet. Utanför ett tag, om den har tur, sen ser någon den och hittar en plats som passar. Eller kanske utanför för alltid, vi vuxna ger upp att försöka lägga den pusselbiten, att hitta en bra och fungerande plats för den ungen…
Ibland vill vi så desperat gärna att bitarna ska passa. Så de blir brutalt felbehandlade. Vi vuxna pressar så hårt för att få in barnet eller ungdomen i skolpusslet att det går en flisa, de förlorar en del av sig själva. Eller i värsta fall spricker hela biten, de går sönder… Och vem har ork, tid, kunskapen och inställningen att limma en trasig pusselbit?
Och en pusselbit som tvingas in på fel ställe kan föstöra hela pusslet om den och därmed många andra blir fel. Hur löser man detta?
Det finns en rätt plats för alla pusselbitarna i ett pussel Det är bara om man envisas med att göra fel och vara hårdhänt som biten själv eller bitarna runt om blir skadade…