Föräldradrev och hur en debattartikel av ett lärarfack kan avslöja en mycket tveksam inställning.
Ingen har väl missat Lärarnas Riksförbund debattartikel i Svenska Dagbladet den 2 februari. Prestationsprinsen lyfter saker ur barnens och deras företrädares perspektiv. Lärarfacken förringar ibland lärarnas roll för de utsatta eleverna, och deras företrädare. Denna artikel är ett typiskt exempel.
Vi tror inte författarna förstår vilken provokation de slänger in i artikeln för alla kämpande föräldrar vars barn inte får sin rätt till utbildning, alls eller delvis. Och som inte får igång en konstruktiv dialog med lärare och skolan.
Vi förstår och vet att det finns föräldrar som gör en höna av en fjäder. Och att dreven går, till exempel föräldrar ”mot” lärare/skola, men också elever mot ”elev”, kollegor mot ”kollega”, kunder/medborgare mot tjänstemän, media mot enskilda. En annan grupp som numera får utstå hot och konstigheter är anställda inom socialförvaltningar och rättsväsendet och deras anhöriga. Och det är inte rätt. Det är totalt oförsvarligt. Så långt har de rätt i sin artikel.
Det kan var snyggt att i en debattartikel komma med ett motargument till den egna tesen. För att visa att det finns sådana som är relevanta, och sedan bemöta dem med varför man inte anser att de håller. Det är avsaknaden av detta vi reagerar på. De lyfter faktiskt bara ett halvhjärtat motargument, att visst behövs samverkan med hemmet och det finns föräldrar som får kämpa t.ex. för rätten till särskilt stöd. Men inte heller med detta ska lärare besväras, eftersom det inte är lärarnas ansvar!
”Det finns en svårighet för rätteligen frustrerade föräldrar att få till stånd en förändring, till exempel att få det särskilda stöd eleven har rätt till. Här ska rektor och huvudmannen ta sitt ansvar. Det är inte rimligt att det ska landa i lärarnas knän. Det är i grunden en ledningsfråga”.
Det är här resonemanget spårar ur och blir ett typiskt ”låt lärare vara lärare resonemang”. Ja, det är i grunden en ledningsfråga att ha kompetent personal och att stötta dem i sina utmaningar. Men givetvis ligger ansvaret för att arbeta med ledning och stimulans, anpassningar, extra anpassningar och särskilt stöd ytterst på läraren. De finns förstås utmaningar i detta, de behöver ledning och stöd från skolledning och huvudman och av andra professioner till exempel inom Elevhälsan. Men lärare måste ta sitt ansvar och låta det ”landa i sitt eget knä”.
Lärare anser sig inte alltid ha kompetens, förmåga eller tid till att undervisa alla elever, ibland rättmätigt, ibland inte. Men tyvärr är skollagen inte villkorad. När inte de egna resurserna och kompetensen räcker till, när inte kollegornas stöd ger resultat. Då finns det faktiskt ofta några som är experter på just detta barn. Ja, föräldrarna! Och som den professionella parten i sammanhanget så ”landar ansvaret i lärarens knä”.
Resonemanget i stycket ovan hade kunnat vara ett snyggt motargument som skulle kunna bemöts med att givetvis faller det yttersta ansvaret på läraren, som måste ha en dialog med föräldrarna (vilket är allt annat än drev och orimliga krav), men det krävs ett bra stöd från huvudman och skolledning, vilket de inte alltid får. Därför kan även sådana kontakter från föräldrar helt orättmätigt upplevas som drev. Men man måste förstå lärarens hopplösa situation.
Snälla lärare och fack, var inte så här oförsiktiga i ert resonemang. för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Lämna ett svar