Han är ju en ”lite speciell…” person. Eller?
Normal. Onormal. Annorlunda. Svår. Speciell. Men, vi är alla annorlunda. En del mer än andra. En del får en diagnos. En del accepteras med sin lilla specialitet. Att till exempel alltid tala om husrenovering, sina hundar, world of warcraft, favoritbloggaren, hästar, moppar, sin löpning, sitt älskade Frankrike eller favoritband. Eller kommer undan med att stå för nära, att inte gilla mycket folk, att helst vara för sig själv, tala lite för högt eller i ett konstigt tonläge, sin impulsivitet, sitt trummande med fingrarna eller hoppande ben… Andra inte.
Ofta orkar vi med personer med någon enstaka ”specialitet”. Kanske flera, om den har annat som kompenserar: oerhörd charm, kanske utseende, duktig på det den gör, bra kamrat/kollega, högre i hierarkin (socialt eller på jobbet)… Det känns inte bra. Men så är det. Vi är tvungna att orka med mer från chefen än brorsdottern. Vi har en tendens att beundra den som kan saker vi gärna skulle vilja kunna. Utseende…
Men har en person för många ”annorlundaheter”, då orkar vi inte. Då vill vi som lärare utreda, som chef fundera på lämplighet, som släkting undvika att bjuda och som medmänniska helt enkelt stryka personen ut bekantskapskretsen…
Så när anser vi inte behöva inkludera och acceptera en medmänniska, kollega, elev, släkting? När är det vår egen bristande ork för annorlunda beteende och tänkande som vi avfärdar med att det är ju något fel på ungen, att kollegan är ju ”lite speciell…” eller att brorsonen är för bortskämd? Vem tycker så om oss?
Vi måste iaktta oss själva. Vara vaksamma på när vi suckar, höjer ögonbrynen, kanske kombinerat med en lite menande blick. Då ska vi fundera på om vi kan göra något annorlunda… alltså vara lite annorlunda själva som gör att vi orkar med fler annorlundaheter hos andra. Andas djupt. Stressa ner. Se det spännande i att inte alla är likadana och hitta på umgängesformer som tar vara på dessa personers styrkor.
För allas skull!
Lämna ett svar