Hemmasittare hamnar mellan stolarna
Hemmasittare hamnar mellan stolarna. Eller på många stolar som en från Magelungen sa på ett frukostseminarium jag var på. Men att det behövs en bättre samverkan mellan de inblandade är nog alla överens om som har med hemmasittare att göra. Lärarnas Nyheter tog upp att hemmasittare hamnar mellan stolar för ett tag sedan.
Barn med autismspektrumstörning och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är överrepresenterade hemmasittare. Det är en problematik i sig.
Om hemmasittare inte ska ramla mellan stolarna så kan inte skolan köra sitt, BUP sitt, socialtjänsten sitt eller om det är äldre ungdomar, arbetsförmedlingen och försäkringskassan sitt…
Respekt för barnet eller ungdomen, respekt för andras kompetens, en tilltro till att allt som sägs är för barnets eller ungdomens bästa. Det gäller att inte ta andras idéer om den egna verksamheten som kritik som måste försvaras, utan för vad det är, idéer som kommer från någon som ser problemet utifrån. Som jag som expert på min verksamhet kan lära mig något av och bygga på. Det ligger något i det alla säger. Inte minst föräldrarna som ofta känner barnet eller ungdomen bäst!
Men en sak skiljer sig åt. En del lägger fortfarande en stor skuld och ett stort ansvar på hemmasittaren själv. Det största ansvaret ska ligga på andra. Skulden kan vi strunta i, den tillhör det som varit. Ansvar, givetvis ska barnet eller ungdomen ta ett visst ansvar. Men det i att fullfölja de konstruktiva planer och lösningar som vi vuxna arbetat fram tillsammans med barnet eller ungdomen (där det är möjligt). För våra älskade ungars skull!
Lämna ett svar