Hemmasittare och skolvägrare. En vardag, inte som andra, en sorts rysk roulette varje dag…
För hemmasittare och elever som inte förmår gå till skolan är varje dag en fråga. En fråga till sig själv. Vad är värt att göra idag? Finns det något värt att göra och är det i så fall skola?
De flesta har perioder då allt fungerar. De går till skolan som alla andra. Utan att ställa frågan. De flesta har också perioder då inget fungerar. De går inte alls till skolan. Utan att ställa frågan. Den är inte ens aktuell att ställa.
Men det finns ett mellanläge. Det är en vardag, inte som andras, en vardag som en ”vanlig” familj aldrig skulle kunna förstå. De är en sorts rysk roulette varje dag… Om än inte med dödlig utgång, mer långsamt nedbrytande… Tankarna snurrar i barnets eller ungdomens huvud och landar i… spänningen eller snarare hopplösheten och vanmakten är olidlig. Landar det i att barnet går upp som alla andra, följer syskonens rytm i morgonens rutiner och kommer iväg. Då är allt fröjd. Men det finns andra dagar.
De dagarna händer ingenting. Kommer inte upp, kommer kanske inte ens några ord… Stilla och tyst. Vanmakt hos föräldrar och barn.
Andra dagar eller andra barn kanske tvärtom ställer världen och hemmet upp och ner. Tårar, utbrott och kanske panik. Vanmakt hos föräldrar och barn.
Alltför många undrar: Men kan de inte bara skärpa sig? Skolan säger om bara ni får ert barn till skolan så… Och hur kan deras föräldrar bara gå med på det, tänker andra som inget förstår. I någon mån så stödjer väl föräldrarna beteendet eftersom det accepterar det. Med föräldrars goda minne… sa en nämndpolitiker då vi hade en dragning för många år sedan. I föräldrars förtvivlan svarade vi.
Ja, om det vore så lätt att det handlade om att skärpa sig och inte gå med på det… Som vanligt handlar det om ett problembeteende som inte är problemet i sig. Det finns något som orsakar beteendet, hemmasittande och frånvaron, det är det vi ska förstå och hjälpa till att lösa. Tungt ansvar faller på skolan och huvudmannen, kommunen eller verksamheten som driver friskolan. Och har det gått så långt, att ditt av naturen glada och nyfikna barn, nu är en ungdom eller barn som inte ser meningen med att gå upp och ut i livet. Ja, då har vi förstås ett stort problem, som tar lång tid att lösa.
Situationen är barnet eller ungdomen övermäktig… Oss vuxna också i många fall. De enda som inte kan ge upp är föräldrarna. De kämpar ofta med en kraft de inte längre har. Ibland ger skolan upp, men det är aldrig OK. Ibland står vi vuxna handfallna. Skolor kan ta hjälp. Varför inte av oss!
Det tar tid. Ge det tid. Ge ditt barn tid. Ge din elev tid.
Framförallt, ge dig själv som förälder tid. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.
Föräldrakvällar 23/1 och 19/3 och mycket med mera
Föräldrakväll den 23 januari Hjälp Skolan funkar inte för mitt barn! Och en massa annat på gång för skolpolitiker, förvaltningschefer, skolor, socialförvaltning, vården och föräldrar. Välkomna!
Ja! Vilken soppa! Svårt nog som förälder, fy 17, men oj så svårt som lärare också. Lösningar tack! Vet att det finns lika många lösningar som barn, men vilka kan hjälpa, oss är min fråga….
http://www.birgittalindgrenbergh.se/skolfobi_specarbete_birgittalindgrenbergh.pdf
http://www.birgittalindgrenbergh.se/
Det här är ett jättebra kompendium som Bup tipsade oss om förra hösten. Vår situation har i och för sig varit (och är) lite mer komplicerad än vad som beskrivs. Det handlar inte bara om separationsångest utan om Tourettes, lite OCD, att allt är tråkigt för att det är så enkelt (Bup vill utreda ev. särbegåvning) och lite till. Vi har i alla fall kunnat använda oss av metodiken, som vi vände lite på och det har haft god effekt. (Vi läste kompendiet, arbetade fram en modell och presenterade för skolan…) Situationen är fortfarande besvärlig, men nya skolan försöker hjälpa, Bup är superbra, och vi kämpar på så gott vi kan. Sonen också, fast han är överkänslig mot ljud, stök, lukter, smaker – skolmiljön är alltså ingen hit. Själv önskar han sig en informator!
Tack för tips. Det ska jag läsa. Nu tror jag att hemmasittande kan bero på annat än skolfobi. Har erfarenhet att man jobbat med hypotesen fobi, men sen konstaterat NPF-diagnos och då är det ju inte exponering som gäller utan förändring. Men jag har inte läst ännu och det finns en massa som överlappar olika orsaker till skolvägran. Ska läsa med stort intresse. tack!
Enorm igenkänning! Tack!