”Hemmasittare” och problematisk skolfrånvaro påverkar föräldrar och familj. Lätt att bli arg, när man egentligen bara är så ledsen…
Drottningen känner hur ilska växer inom henne. Pulsen dunkar. Hon är så arg på skolan som bara lagt av. BUP som tar sådan tid på sig. LSS som inte passar Prestationsprinsen. Syrran som inte fattar. Hon är så trött. Hon är så ledsen. Men hon vet att det inte är någon poäng att bli arg. Prestationsprinsen fungerar absolut som sämst när någon hamnar i affekt. Då är han snabbt där också… (vilket skolan missar för ofta, en anledning varför det inte fungerar). Så hon behärskar sig. Men hon får verkligen tänka på hur hon står, hur hon håller händerna (oups hon stod visst med händerna på höfterna), hur hon andas och suckar. Munnen. Ögonbrynen. En så försvinnande liten del av vår kommunikation handlar om ord… Och de här barnen kan fånga känslor i luften bättre än de flesta…
Ilskan är OK, men inte att visa den. Inte att släppa ut den. Inte att sprida den…
Just nu vill hon så mycket, hon försöker så mycket, men ändå går det inget bra.
Hon vet att Prestationsprinsen vill så mycket, försöker så mycket, men ändå går det inte bra.
Ändå kommer tanken ”bit ihop unge”. Egentligen vet hon bättre än att tänka så. Det är ju det hon blir så fantastiskt irriterad då andra säger, ”han kan om han vill” eller ”han kan om han bara försöker”. Men det är lätt att hamna där, när man vill så mycket och försöker så mycket för att hjälpa sin elev eller sitt barn. Men de kan ju inte!!! Det är ju det som är problemet!!!
Hon suckar. Från botten av hjärtat. Men tyst och osynligt. Att vilja så väl och lägga ner en massa energi, men så hjälper det inte, den älskade (skit-)ungen kanske inte förmår. För att vi inte gör rätt saker eller för att orken tryter av andra skäl… Det finns en förklaring, men det är lika tungt ändå! Båda, eller alla vill…
Idag är det Drottningen som behöver en reträttplats. En nödutgång. Hon går in i tvättstugan, sätter sig på en pall och låter tårarna komma. Ja, forsa faktiskt. Det är så mycket bättre än att bli arg. Låta hopplösheten rinna ur en i form av tårar… fast ibland, inte ofta, tar hon istället en strumpa och bara slår och slår mot kaklet, det är bra, för det hörs inte, skadar ingen och strumpan tål det! Och det är effektivt, ilskan bankas ut ur kroppen och in i strumpan. Som hon slänger tillbaka i tvättkorgen sen. Så går hon ut igen och möter situationen och Prestationsprinsen som den positiva, starka och kreativa mamma hon är. Blivit. Tvingats bli… tvingas vara. Hon kan längta efter att få vara arg, svag och ge upp. Men det utrymmet finns inte, inte mer än fem minuter i tvättstugan. Bara att hitta energin som inte finns.
Så om våra känslorna svallar heta och vi vuxna behöver anstränga oss för att kontrollera vår ilska, när det inte ens handlar om våra egna misslyckanden. Hur ska det då inte bubbla i våra älskade ungars kroppar och knoppar?! Och de är redan i sin roll som barn och elev i underläge mot oss vuxna… Tänk på det. Tänk på alla stora och små som kämpar till förtvivlan. Det syns sällan (utanför tvättstugan). För våra älskade Drottningar och ungars skull, ja, för allas skull
Många elever har en för stor eller ökande frånvaro. En del en mycket omfattande!
I september startar vår populära seminarieserie och nätverk om strukturerat närvaroarbete igen i Karlstad och Stockholm. 5 gånger under höstterminen, gästföreläsare, flippat klassrum, tillfälle att gå tillbaka och testa, mycket övningar och diskussioner. Info och anmälan.
Kursledare är Aggie Öhman, med lång erfarenhet av arbete med och utbildning om frånvaro och ökad närvaro. Hon är också bl.a. en av grundarna till Temadagen om problematisk frånvaro (Hemmasittardagen) som dragit fulla hus varje år sen den gick igång 2014, författare till rapporten Skolans tomma stolar och har skrivit flera debattartiklar om skolfrånvaro.
Ett sånt fantastiskt klokt och sant och känslosamt inlägg du gjort! Det är så mitt i prick. Jag föll igenom igår. Fullständigt. Och jag skäms. Som vuxen (och lärare) ska det inte få hända. Hoppas ungarna ger mig en chans till idag. Det är tufft när det är vikarier och en del saknas i den övriga verksamheten. Det är lätt att det spiller över. Men jag skyller inte på det. Ibland bara går det inte bra. Tack för ett viktigt och livsnödvändigt inlägg! Kram!
Tack!
Mitt i prick! Alltihop! Där är vi precis.
Det vore värdefullt att få ett läsa ett inlägg om skillnaden mellan att vara curlingförälder och att anpassa sig efter prestationsprinsars behov. Curlingförälder är ett skällsord nuförtiden, och det blir man sedd som när man faktiskt försöker kompensera svårigheter som prestationsprinsar inte fixar själva. Samtidigt är det ju givetvis en balansgång att kunna ställa krav som motsvarar förmåga hos barnen. Kampen är att göra osynliga funktionshinder synliga i samhället, så att rätt krav ställs på barnen av alla de möter.
Tack än en gång!
Tack själv för fin kommentar. Lite lustigt. I går på bussen satt jag och tänkte på just det här. Att jag borde skriva om skillnaden på curlingföräldrar och när det handlar om att hjälpa barnet att planera. En förmåga som brister, som är en del av deras extraordinära funktionsuppsättning!
Så tack för tipset, det stöder mig i mina tankar att ett sådant inlägg behövs!
Mitt i prick, jajamen! Tonfall, kroppsspråk, allt registreras av sonen och låter man negativ, sur eller irriterad sugs det omedelbart upp av honom och så är man två… Bra idé att skriva om curlingföräldrar kontra nödvändigt uppstyrande och hjälp att kompensera svårigheter. Där märker vi ofta en oförståelse, till och med hos personer som är utbildade (eller påstås vara)…
Tack för din underbara blogg. Den får mig att känna mig mindre ensam med ett hemmasittande barn. Jag gråter nästan varje gång jag läser dina inlägg. De är så mitt i prick.. Säger som min son: ”jag önskar att allt var som vanligt.”
Tack!
Älskar denna blogg! Mitt barn har varit hemmasittare flera år, är nu 22 år. Ska kanske börja folkhögskola med inriktning o speciellt stöd för människor med tex asperger till nästa höst. Jag vill inget hellre än att det ska gå bra o bli bra men jag oroas nästan ihjäl mig. Mina tårar kommer i duschen o i sängen sent på natten. Denna blogg ger mig styrka!
Reblogga detta på Prestationsprinsen och kommenterade:
Denna text tillägnas alla fantastiska mammor och pappor som kämpar för sina ungar, ofta i motvind, ofta mer än de egentligen orkar.
Bra skrivet! ?
Det är inte lätt att bita ihop och orka lite till hela tiden. Varken för oss föräldrar eller barnen. Vi är många som kämpar.
https://supermamsen.com/2016/04/26/utslagna-familjer/
Sent omsider, tack för din kommentar Supermamsen. Kämpa på!
Känner igen mig så väl, alla uttryck man har, suckar, att man låter irriterad på rösten, allt är så känsligt för min son. Tack för att du skriver
Så träffande,ibland bara står tankarna helt still och jag vet inte vad jag skall göra, som i morse då mitt barn (asberger) fick en låsning på toaletten för att jag gjorde fel…. gör om sade hen , jag gick ut och kom lugnt in igen men NEJ det va fel igen , nu va klockan mycket,,,, gick ut och bara tänkte va.f.. är det jag gör för fel, gick in och då skrek hen stå still , stanna då förstod jag ,, I dag hade hen alltså tänkt sig stängd dörr,,,, och yes där satt den , sen lyckades jag guida ut hen i bilen där pappan satt för att köra ut hen till skolan puh , detta va ändå en av de lätta morgnarna. Jag säger bara att tur jag har ett fritt jobb , vet inte hur detta skulle gå annars…….
Om någon sett mig som inte förstår skulle de definitivt sagt att – herregud va den Mamman curlar.
❤ så träffande