Hur ger vi eller får vi diagnoser? Att få en diagnos som asperger, adhd, högfungerande autism, ja vilken som helst är tungt.
Ja, att få en diagnos kan vara tungt och förvånande. Det kan vara en bekräftelse på en misstanke som funnits länge. Det kan vara en befrielse att äntligen förstå varför.
NPF är ju diagnostiserade genom analys av beteendet. Det är ju subjektivt, även om de som utför utredningen är professionella. Så man kanske inte alltid känner igen sig i resultatet. Det kan också vara svårt att förstå varför de tycker att man eller ens barn uppfyller ett visst kriterium. Det kan vara svårt att acceptera eller man är rädd och orolig hur man ska hantera den. Hur går det nu med skola, körkort, försäkringar…
Det finns ju andra diagnoser som tas med olika former av prov, det kan vara ännu mer definitivt. Fast ibland kan det ju ett värde som inte är absolut, man vet inte riktigt hur illa det är. Eller vad det innebär för en själv och ens barn.
Det är så olika i olika landsting, på olika, kliniker, enheter och centrum. Och med olika läkare. Ibland finns det hela team som förbereder inför diagnos eller provtagning, som hjälper en att förbereda sig för olika resultat. Hur man ska hantera och reagera när man får svaren. Och bra hjälp efteråt.
Hur som helst är det många som lämnas ensamma inför och efter. Man får en diagnos att man har en ärftlig sjukdom, hänvisas till nätet och en hälsning till personens barn att de kan höra av sig om de också vill bli testade. Eller man får en npf-diagnos i juni, något skriftligt man inte förstår i oktober och blir eventuellt kallad till habiliteringscenter någon månad senare. Man står rätt ensam, med sig själv och sina funderingar eller sitt barns. Som man kanske varken kan hantera eller svara på…
Vi måste blir bättre och lära av de goda exemplen. För våra älskade ungars skull.
Lämna ett svar