Man kan berömma vad barn och elever gör eller för den de är. Utesluter det ena det andra?
På Petra Lindgrens facebooksida pågår nu en diskussion om man ska berömma barns prestationer eller inte. Det tycker jag är intressant. Jag håller med i grunden att självkänsla bara kan bygga på vem man är, inte vad man gör.
Om vi bara uppmärksammar prestationer, ja då duger ju bara våra barn och elever då de gör bra saker. Eller? Kan man inte se att någon försökte göra, ville göra, men inte förmådde? Eller att det finns en orsak till varför inte…
Själv tror jag på att ösa beröm över barn och unga. För varenda unge gör ju fantastiska saker varje dag! Och varenda unge är fantastisk oavsett vad den gör! Men beröm ska vara relevant och sant. Annars genomskådar barnet eller eleven dig.
Alltså även berömma vad barnet gör. Inte bara vad det är. Så jag tycker att det kan gälla att en teckning eller ett legobygge är fint. Om jag ärligt tycker det. För vad är egentligen skillnaden:
Vad fin teckning du gjort, jag gillar verkligen de här färgerna….
Vad du är duktig på att måla, vilket sinne du har för att kombinera färger…
Men framförallt tyck er jag att vi ska berömma dem då de gör något som handlar om ett beteende som vi diskuterat: hänga upp jackan, komma ihåg gympakläder, inte börja slåss, inte bara tala om sig själv, orka vara med på släktmiddagen, göra minst 10 mattetal innan man hoppar av sig energin, säga hej, duka av utan att någon säger något…
För det visar ju att de kämpar och vill utvecklas. Sen är det självklart att de är älskade även om de inte hänger upp jackan eller orkade vara med hela studentmiddagen! Och det ska vi visa, dagligen!
Det här gäller speciellt barn och unga med ADHD, Aspergers, autism eller bara en släng av, som tyvärr får så många suckar över vad och hur de gör av så många. Beröm kan faktiskt motivera och bygga. Även självkänsla. Det är jag övertygad om.
Men vi kanske ska tänka på att använda ”är” oftare än ”gör/gjort” då vi uppmärksammar bra saker! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Hej där, åh vad jag gillar att vi är fler som lyfter det här viktiga ämnet! Tack för det!
Jag har skrivit lite mer om hur jag tycker att vi skall uppmuntra barnen när de gör saker som att hänga upp jackan, duka av tallriken osv. Här: http://petrakrantzlindgren.se/2011/02/07/gor-det-inte-sa-attans-svart-for-barnen/
🙂
Ja, jag blev jätteinspirerad av diskussionen på din facebooksida. Tänker så här. Är inte det viktigaste egentligen att inte kritisera barn för vad de är, men att det funkar att berömma både vilka de är och vad de gör. Så länge det inte bara är vad de gör enligt mina tankar ovan.
Jag tror att man behöver börjar med att definiera ”beröm”. För mig är det förment objektiva utsagor om vad barnen gör och är (och har). ”är fin”, ”är duktig”, ”bra gjort”…
Jag föredrar att ge personlig feedback som mer handlar om hur JAG upplever det som barnet gör och på vilket sätt det bidrar TILL MIG:
”Tack för att du tog hand om din tallrik. Jag gillar när vi hjälps åt med det som behöver göras här hemma.”
”Jag känner mig jätteglad när jag ser på armbandet du gjorde till mig. Det påminner mig om hur mycket jag älskar dig.”
Är det tydligt hur jag menar?
Och det här skulle egentligen ligga som svar till dig på min förra kommentar…