Man ska vara glad att man har normala och friska barn. Eller?
Tänk på vad du säger. Klyschor kan såra… Drottningen sitter och äter lunch med sina kollegor. De talar om ditt och datt. Och om en artikel om en flicka med utvecklingsstörning som inte fått det stöd hon har rätt till av sin kommun. Mamman talar ut i tidningen om hur detta har drabbat flickan och familjens hälsa, ekonomi och ork. Och det är inte positivt.
Men, men säger Moa och tittar på Drottningen och de andra. Vi får verkligen vara glada att vi har friska och vanliga barn. Så ler hon.
Drottningen har lust att skrika rakt ut. Hon har fått denna klyscha i ansiktet förr…
Visserligen är Moa en sådan kollega som hon inte talat så ingående med om sina problem. Ingen idé. Hon skulle inte förstå varför inte Prestationsprinsen bara skärper sig. Eller varför inte Drottningen säger till på skarpen…
Men ändå, Moa vet att Drottningen och hennes man har kämpat, kanske inte alla detaljer med skola, kommun och landsting. Fått gå ner på deltid för att ta hand om en trasig Prestationsprins och borde ana att varken Drottningen eller hennes man är vad man kan kalla hela heller. De kämpar på, men är egentligen så trötta, ledsna, förtvivlade och oroliga för framtiden att man inte kan begära något av dem. Men det handlar om ett barn, som håller på att slås ut på grund av trött (stressad?) BUP-personal, budgetrigida kommunala tjänstemän och så kallade pedagoger som inte förstår eller förmår. Deras barn!
Så koppla på hjärnan innan du säger hur bra det är att vara frisk, ha det bra eller att ingen kan förstå din situation, sorg, frustration… Vad vet du om din kollega just fått cancerbesked? Att hennes barn är psykiskt sjukt? Vad vet du om hennes syster slår sina barn? Vad vet du om chefens systematiska mobbing av henne? Vad vet du om hennes drogande bror? Hennes sons funktionsnedsättning. Ingenting!? Det behöver inte betyda att det inte finns. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Men visst är det väl samhället som är det egentliga problemet? Skola, omsorg, kommun och till och med sjukvården? Hade den biten fungerat så hade Vi inte haft så trasiga barn (och föräldrar, syskon och närmast sörjande). För det är ju hit all onödig energi går! Att slå sig fram och många gånger blå för att ”kanske” nå fram något för att sen ta ett eller flera kliv tillbaka. Våra älskade barn är INTE problemet! Jag tar väl tillvara på mer liv hemma, vilket det innebär! Men visst blir man nästan dagligen sårad och nockad på olika plan. Oavsett om det är arb.kamrater, nära vänner, familj, skola eller omsorg. Bra skrivet!