Om förståelse och koncentrationssvårigheter
Det här var ett av mina första inlägg.
Prestationsprinsen går i åk 4. Han har koncentrationssvårigheter, det kan kvitta om han har diagnos eller ej. Det ska ju inte spela någon roll…. När all ork och koncentration tar slut lägger han sig på bänken. Det vet fröken. Ändå ringer fröken hem och beklagar sig. Det här är inget annat än skolk på lektionstid! Rent teaterspel! Jag såg minsann att han var glad på rasten. Jaha, suckar drottningen, Prestationsprinsens mamma.
Drottningen tar sats och säger, om det här hade varit en liten prestationsprinsessa, som grät för att hon inte kunde koncentrera sig, inte hängde med och inte förstod. Om du sen på rasten blickade ut på skolgården från lärarrummet med en kopp te i din hand och såg att hon var glad och hoppade rep med de andra tjejerna, hade du kallat även hennes gråt för skolk och teater?
Fröken blir tyst ett ögonblick. Sen svarar hon: Nej, det hade jag nog inte.
Varför ska det vara så svårt att förstå att barn och ungdomar vill väl och göra sitt bästa. I SvD:s del 2 i artikelserien om skolsvårigheter berättar en ung tjej om sina skolproblem pga koncentrationssvårigheter och hur lärare behandlat henne.
I del 4 i samma artikelserie får vi läsa om Gustav Adolfskolan i Alingsås. De verkar ha fattat grejen. Det här är en skola som inte bara pga. sitt kungliga namn skulle passa Prestationsprinsen!
Hur kan vuxna tro illa om barn och ungdomar? Eller i alla fall så fel! Det handlar förstås om okunskap, vi måste hjälpas åt att sprida kunskap. Jag tror inte att det viktigaste är kunskap om diagnoser , om koncentrationssvårigheter, om barns problem. Utan om enkla lösningar som hjälper alla barn i skolan, struktur, förutsägbarhet, trygghet och ett bra och sunt ledarskap. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Lämna ett svar