Ordning & reda som stöd respektive oordning i vägen för lärande.
På Dagens Nyheters ledarsida 19 april, skriver Hans Bergström om ”en förödande pedagogikkultur” under rubriken ”I vägen för lärandet”. Han tar upp exempel på forskning som visar på
- hur fördomar och diskriminering alstras av kaotiska miljöer, medan mer trygga och ordnade miljöer inbjuder till mänskliga möten.
- att när en intellektuellt medveten norm inte gäller i praktiken, kommer ett stort antal individer att bryta mot normen – kasta skräp på gatan, själva ta en upphittad plånbok, stjäla en cykel vid behov. Än intressantare är att det sker en spridning av normbrotten. Om graffiti accepteras i en miljö, så ökar även cykelstölderna, etcetera.
- Hjärnforskningen visar också att arbetsminnet måste vara ostört för att fungera väl. Om det i en lärsituation kommer olika typer av impulser … då kan inget lärande ske.
Han översätter detta till skolmiljön. Om man tillåter lite oordning, blir det snabbt mer oordning på flera områden. Oordning skapar otrygghet och främjar inte lärandet.
Killars hjärnor utvecklas ända upp i 20 årsåldern skriver han. OK, till skillnad från tjejers som är klara när? Att pojkar mognar senare är väl ett känt faktum, men kloka vuxna som leder och lockar elever till kunskap behöver både flickor och pojkar. Men visst, på olika sätt beroende på mognad och förutsättningar. Kön, härkomst, social bakgrund, särskilda behov. Och ja, eftersom killar presterar sämre så får de nog inte vad de behöver. Sen om det är en ”ställföreträdande hjärna” som saknas eller undervisning och skola anpassad även för dem är en annan fråga…
Jag tror nog att han har rätt i stort. Men det känns som han lite för slarvigt resonerar kring forskningen, på eget bevåg drar slutsatser och lyfter in lite hjärnforskning som passar för att få ytterligare stöd. Det mesta är säkert relevant och riktigt. Men det ger verkligen utrymme för kritik för de som tvivlar på hans poänger.
Jag tror på poängen. Vi har sett det förut som till exempel att:
- det inte fungerar då värdegrundsarbete sker på avsatta timmar med t.ex. SET eller Olweus, men inte är implementerat i arbetet i stort på skolan. Samtidigt vet vi att det är det viktiga för att få bort mobbning och skapa trygghet.
(t.ex. Skolverkets utvärdering av metoder mot mobbning) - det är lättare att arbeta med inkludering av barn i behov av särskilt stöd i skolor med en väl implementerad värdegrund som tillåter olikheter och skapar trygghet.
(t.ex. Skolverket om skolans värdegrund och hittar ingen bra forskningslänk nu men titta på mitt tidigare inlägg med Inger Nilsson, specialpedagogiska institutionen, Stockholms universitet.) - barn med koncentrationssvårigheter har lättare att arbeta när det är lugnt omkring dem. (Självklart)
Han avslutar med att ge våra skolmyndigheter och pedagogikinstitutioner en känga och skriver att våra skolmyndigheter bara lyssnar på ”pedagogikinstitutioner på svenska universitet som saknar vetenskaplig grund och verkligt empiriskt intresse”… Inte riktigt sant, det visar ju bara de två exemplen ovan.
Visst kan alla göra mer och bättre! Men måste skoldebatten vara så fokuserad på att anklaga olika parter? Och att alla måste gå i försvar så fort de känner sig utpekade.
Nej, jag säger som jag skriver mest varje dag just nu. Låt oss hitta det som inte fungerar och det som fungerar. Ersätt det förra med det senare. Finns det proppar i vägen i form av personer eller annat. Tala om vad det är för bra de hindrar med konkreta exempel och hur de skulle göra annorlunda, inte bara vad dåligt de gör eller gjort! För en skola för alla, för våra älskade ungars skull.
Jag tror faktiskt att det är just det man gör på många skolor, försöker sprida de goda exemplen samtidigt som man anstränger sig för att sanera bort det som är dåligt.
Problemet som uppstår är väl att kritiken skriks ut med megafoner emedan framstegen viskas omkring.
Det som förändras mest är upplevelsen av skolan och vad den skulle vara bra för.
Jag tror du har rätt. Det jobbas hårt på många skolor för att hitta de goda exemplen. Men på de skolor det inte sker, beror det nog på systemfel på någon nivå: enskild lärare, arbetslag, rektor, kommun… Frågan är om ”megafonkritiken” påverkar verkligheten för eleverna på de skolorna. Eller hur får vi saker att hända även där. Hur möblerar vi om eller väcker insikt där?
Vad menar du med att upplevelsen förändras? Att fler ser fel? Eller fler vill vara med och förbättra? Att fler ställer högre krav när det inte funkar? Eller att fler blir besvikna?
Något som är gemensamt för de flesta skolor idag är att de i sin marknadsföring är noggranna med att berätta vad det är som gör dem speciella. Jag har t.ex. sett någon skola som marknadsför sig med att de har ett utvecklingssamtal per termin, det är ju självklart att man har det. Men om man i marknadsföring uttrycker att det är något som gör en skola unik så signalerar det ju även att andra skolor inte har det. Det är bara ett exempel.
Några säger att de har de modigaste eller bästa lärarna, men rekryteringsbasen för alla skolor är den samma, nämligen lärarkåren. Det som jag har funderat på och som gör mig lite orolig är vad allt det här ger för signaler till eleverna, de som hamnar i ”rätt” skola, den som har den smartaste imagen får ju självklart bättre gehör eftersom det är en trovärdigare produkt, emedan de skolor som inte är med i imageskapandet och marknadsföringen, ofta kommunala skolor, upplevs som sämre eftersom de inte signalerar att det är ett positivt val.
Det gör att pengar, istället för att göra skolan resursstark, används för att göra skolans image lättkonsumerad och trovärdig.
När sedan hela den politiska debatten och media diskuterar att svensk skola är i kris blir fokus hos allmänheten, barn och föräldrar inriktade på saker som inte fungerar vilket sedan tillför ytterligare bränsle i debatten vilket gör bilden tydligare.
Jag tror att barnen får med sig detta, jag tror att de inte tror att skolan är bra alltså något som de inte behöver ägna sig sin uppmärksamhet åt, vilket gör att skolan de facto blir sämre.
Det är en ”hype”, ämnena i skolan är relevanta, metoderna är helt ok, men det spelar ingen roll eftersom metabudskapet är att allt är dåligt.
Hade det varit en klädfirma hade man kunnat byta kollektion, en snabbmatsrestaurang hade lanserat en ny meny.
Skolans problem är att den inte fungerar utan elevernas medverkan, lärprocessen sitter ju ändå i deras hjärnor, det är deras del av arbetet att ta till sig det stoff som presenteras för dem, men hur ska de kunna göra det om de inte tror att det är bra?
Det är tråkigt om elever tror att skolan inte är tillräckligt bra för att gå till eller vara positiva till i stort. Det är inte bra och ett stort problem om det är/blir så. Men är det så?
Jag tror att de flesta föräldrar och elever är kloka. Om en skola marknadsför sig med att de har utvecklingssamtal en gång per termin, så tänker nog fler att vadå ett utvecklingssamtal per termin? Det har väl alla. Tycker skolan att det är något att skryta med, hur fungerar då resten där…
Vi har bra lärare, tja, visst rekryteras det från samma lärarkår, men alla är inte lika bra. Och visst kan det uppstå positiva spiraler, liksom negativa.
Det ligger djupare än image och varumärkesbyggare. En skola som inte fungerar kan inte leva på image. Men en bra skola kan bygga sin image och varumärke.
Men det är viktigt att vi vuxna tar vårt ansvar och inte pratar med våra ungar om sådant de inte behöver veta och höra. Om vi är tvungna att ta med dem eller erkänna för dem dåliga saker om skolan, måste det levereras ihop med motivation att fortsätta med det som är bra och stå ut med eller hantera det som inte fungerar.
Våra ungar är inte dumma, inte deras föräldrar heller. De uppskattar bra skolor, bra lärare, kloka rektorer. Men blir besvikna på det motsatta. Och det finns för många dåliga skolor. Även om de flesta är bra och kämpar.
Alla barn och unga vill utvecklas och lära sig. Deras lärprocess står till vårt förfogande så länge vi har deras förtroende. Det kanske är dags att plocka in eleverna i debatten?
Det där med motivation för lärande tycker jag är intressant. Problemen i svenska skolan som debatten handlar om är inte unik för Sverige, den finns i större delen av ”västvärlden”. De samhällen som har globalt sett har en skola i frammarsh är länder som för inte allt för längesedan lidit och fortfarande till viss del lider av fattigdom.
I de samhällena är utbildning en väldigt konkret väg till ett bättre liv.
Tänker man på motivationen för utbildning i ekonomiska termer kan jag tänka mig att utbildning idag har en allt för stor alternativkostnad för allt för många elever. Har man en bra bekväm situation i nuet, kan det vara svårt att som ungdom föreställa sig en situation med mer begränsade möjligheter.
Tittar vi sedan på Sverige som land är det ganska tydligt att vi klarade den globala ekonomiska krisen förhållandevis bra, landet lunkar på utan någon större förändring och något stort samhällsprojekt finns inte med i beskrivningen av landet och dess utveckling.
Detta trots en skola som beskrivs som undermålig i media.
När jag tittar på mina lärarkollegor genom tiderna är det en sak som slår mig, de har över lag varit väldigt kompetenta och kloka. Är de undantag? Har jag haft tur som har hamnat på arbetsplatser med kompetent personal?
Jag tror att skoldebatten egentligen borde vara större än en debatt om den svenska skolan. Skolan är i dagens samhälle den nämnare som alla har gemensam, alla har gått, går eller kommer att gå i skolan. Så när en stor samhällsförändring sker är det inte konstigt att skolan hamnar i fokus.