Pojkkrisen. Äsch, killarna klarar sig ändå! En ohållbar inställning till pojkars skolresultat, varför struntar vi i killkrisen?
Killkrisen. Pojkkrisen. Boy Crisis. Det slår mig gång på gång då vi talar om skolan att det är som om vi kommit överens om att ignorera att skolans problem att möta pojkarna. Jo, så måste vi väl se på det i stället för pojkarnas problem med skolan. Hur vi uttrycker oss har betydelse! Det handlar om pojkars lägre deltagande, lägre resultat och beteende, som vi ofta uppfattar som problembeteende i skolan.
Regeringen, fackförbunden, SKL och Friskolornas riksförbund gick i juni 2013 ut med ”Tio punkter som ska rädda skolan (presenterades bland annat i DN), men den handlar om de vuxna i skolan. Inte barnen, inte ungdomarna, inte eleverna eller deras föräldrar. Inte ett heller ett ord om pojkkrisen, om skolan oförmåga att möta pojkarna.
Trots att väljarna tyckte att skolan var en av de viktigaste valfråga, var sveket mot pojkarna i skolan, killkrisen, inte en valfråga. (DN om partiernas skolpolitik , SvD:s referat från partiledardebatten och skolan).
Skolverket summerar slutbetygen 2013 med den enligt mig mycket opassande rubriken ”Pojkarnas betyg ökar mest”, men läser man vidare kan vi konstaterar att visst har killarnas betyg ökat, men flickorna har fortfarande i snitt drygt 20 meritvärdespoäng mer än pojkarna. I bara sju kommuner har pojkarna högre meritvärde än flickorna. Jag tycker en mer passande rubrik hade varit att problematisera att det är så stor skillnad mellan pojkar och flickor. Det är en stor skillnad som borde kommenteras, men inte.
När Skolverket summerar särskilt stöd läsåret 2012/2013 summerar man med bland annat att nästan 14 procent av grundskoleleverna har ett åtgärdsprogram. Högst andel elever med åtgärdsprogram finns i de högre årskurserna. Och en underrubrik ”Var femte pojke i årskurs 9 har ett åtgärdsprogram”, men inte i rubriken och inte i texten under konstateras att det under hela grundskoletiden är långt fler pojkar än flickor som har åtgärdsprogram.
Några exempel som borde få större reaktion:
I rapporten Pojkar och skolan 2010 (nummer sju i DEJA:s serie av forskarrapporter) diskuteras fenomenet att pojkar som grupp tenderar att prestera sämre i skolan och utredarens idéer om orsak borde lett till en intensiv debatt. Michael Kimmel lyfter fram många olika möjliga orsaker och forskning som stödjer dem. Men summerar till en enda, att det är traditionella föreställningar om manlighet, att en pojke förväntas ta avstånd från det kvinnliga, utstråla aggression och oberoende, och inte visa sårbarhet. Men i rapporten lyfts fram många olika orsaker och forskningsresultat? Jag hade velat ha en intensiv diskussion mellan förespråkarna till olika orsaker.
Regeringens utredning ”Män och jämställdhet” från 2014 hade till uppdrag att kartlägga och analysera frågor som rör män och jämställdhet. Den har en mer mångsidig syn på pojkkrisen än föregångaren från 2010. Vad gäller utbildning konstaterar utredaren Svend Dahl i DN den 13 februari 2014 bland annat att trots en kraftig förbättring förra året ligger pojkar långt efter flickor i betyg. Pojkarna tappade dessutom mest i alla ämnen i den internationella Pisaundersökningen. Svend Dahl slår fast:
… Det är uppenbart att många skolor skulle kunna göra väldigt mycket mer. Trots att pojkars dåliga resultat har varit ett välkänt faktum i årtionden har skolorna inte gjort tillräckligt.
Hjärnforskaren Martin Ingvar har gång på gång lyft fram problemet att I SvD den 4 december 2013 och i DN den 2 februari 2014 säger han bland annat:
Den svenska skolan är inrättad för ensamarbetande, högpresterande flickor ur medelklassen.
Det är viktigt att tänka på att det inte är fel på barnen. Det är fel på de vuxna. Vi ser ett samhälleligt svek mot pojkarna.
Ann Heberlein skrev ”Pojkkrisen måste stoppas” och försökte väcka liv i debatten med ett inlägg på SVT:s debattsidor. Men det ledde inte till någon större reaktion. Varför då?
Ann skrev bland annat:
Nu är det hög tid att se pojkarna också, som individer, som elever med rättigheter till att lära sig allt det de behöver kunna för att så småningom hantera sina liv som vuxna.
Vi har inte råd att låta pojkarna halka efter ännu mer.
Vi måste diskutera pojkkrisen. Vi måste hjälpas åt att höja pojkarnas deltagande och resultat i skolan. Vi måste förstå orsakerna till att de är lägre än för flickorna. Vi måste förstå orsakerna till pojkarnas beteende som vi har så svårt att acceptera. Vi kan skylla på antipluggkultur och negativa manliga ideal, men inte acceptera som förklaringar till killkrisen. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
En fråga återstår: Varför är pojkarna bättre på högskoleprovet? Hur ska ”resten” tolkas i ljuset av det?
Ja, en del hävdar ju att lärare drar ner betyget pga att killar inte uppför sig som ”man ska”. Att det vägs in ett ordningsuppförande i betyget.