Pojkkrisen och myten om att killar inte vill lyckas i skolan
Så var det dags igen då. Att uppmärksamma att killarna klarar sig sämre än tjejerna i skolan. Pojkarna ligger rejält lägre än flickorna i nästan samtliga kommuner enligt Dagens Nyheter häromdagen. SVT Skolpejl hade lyft fram fakta och debatten pågår bl.a. på SVT Debatt.
I DN artikeln uttalar sig en lärare, ”I rädslan för att misslyckas är det bättre att inte ens försöka…”. Det tror jag är en långt bättre sanning än Annika Hejlms, Skolverket, teori att det finns en manlighet i att inte lyckas i skolan. Det där sista får mig att se rött, eller i varje fall lite rosa. Jag tror inte på det! Jag tycker dessutom det är helfel att tillskriva pojkarna en hållning som förklarar en myndighets, så gott som samtliga kommuners och skolors misslyckande!!! Jamen, låt oss göra dem motiverade! Lyssna på dem.
Ann-Marie Körling skriver klokt som vanligt på sin blogg. Bland annat att hon är rädd att lärare fostrar i för hög grad. ”Det största problemet är nog att vi inte lyssnar utan tystar pojkar.”
Jag drar mig till minnes en doktorsavhandling ”Synas lära utan att synas lära” som jag skrivit om tidigare. I den kom Ann-Sofie Nyström fram till att pojkar vill lyckas, tycker det är viktigt att lyckas, men det ska inte ske genom plugg. I alla fall ska det verka som om man bara är tokbegåvad…Och som jag skrivit tidigare rimmar det väl med vår vuxna attityd till mycket annat. Till exempel höjdhopp eller pianospel. Finns det något mer hyllat än en begåvning, en som bara kan? Utan att ha slitit de där 10 000 timmarna, som vanliga normalbegåvningar behöver för att bli riktigt bra… De gör som vi gör, inte som vi säger…
På SVT Debatt bemöter Anna Ekström, generaldirektör Skolverket, senaste dagarnas diskussion och lyfter fram varför jämställdhetsarbetet i skolan är viktigt.Och hon skriver:
”Antipluggkultur bland pojkar, och flickors ibland orimliga krav på sig själva behöver synliggöras och ifrågasättas.”
Prestationsprinsessor och glidarkillar… Nej du, Anna. Jag tror det är fullt av prestationsprinsar därute! Som ingen ser, lyssnar eller förväntar sig resultat av. Inte samma sak som att inte vilja prestera!
Jag undrar om insatserna blir de rätta när vi har en GD och undervisningsråd på Skolverket som är helt övertygade om att killar inte vill plugga och använder antipluggkultur som en återkommande förklaring till betygsskillnader och annat som drabbar pojkarna.
Det är häftigt att vara duktig i plugget, men kanske inte att plugga hårt. Sen är det förstås olika i olika skolor. Det beror nog på skolans och lärarnas värdegrund hur hårt det pluggas av killar och tjejer, inte på att killar inte har lust…
Dåligt pålästa politiker borde läsa specialpedaogisk forskning där det bland annat kan konstateras att::
Föreställningar om normalitet är inget konstant utan förändras över tid. Mycket av det som ansågs vara ”normalt” för hundra år sedan är förlegat idag. Börjesson och Palmblad skriver att ”I konstruktionen av det ideala barnet finns ett evigt tema som handlar om att se hur väl individen balanserar på en linje mellan för mycket och för litet”. Barn är inte avvikande i sig själva, utan det är skolans krav på dem, som skapar problemen. Normalitet handlar om social anpassning med kulturella måttstockar !!!!!
Svårigheterna skall undanröjas med hjälp av lärares kunskap om elevers lärande och en god lärandemiljö (Von Wright, 2000). Ahlberg (2001) och Gunnarsson (1999) menar att ju gynnsammare elevens totala omgivning är, desto större är möjligheten till utveckling i positiv riktning. Filosofen Martin Buber brukar ses som en av 1900-talets främsta tänkare. (Aspelin, 2010) Bubers pedagogiska tänkande är kompromisslöst. Äkta relationer är lärandets plattform och det är i mötet mellan människor som vi när verksamhetens egentliga mål. Buber ser läraryrket som det viktigaste yrket, det som samhällets öde vilar på och lärar-elev-relationen är själva kärnan iden pedagogiska aktiviteten. Läraren som person ges en avgörande betydelse i detta sammanhang. Det finns en växelverkan mellan människans påverkan av omgivningen och hur människan själv påverkar den.
Reflektioner från en speciallärares relationella perspektiv
Tack för din kommentar, full av belagda klokheter och referenser.Jag tycker även praktisk erfarenhet visar på det samma.
En elev med tendenser till ”problembeteende”, vilket vi ju anser de icke-normala ha, skulle inte ses på det viset, om det fanns en genuin förtroendefull relation med ett par av lärarna, kanske bara en enda. Och inte minst en tolerant och anpassningsbar miljö. För det första krävs respekt för individen och för det andra kunskap. Båda saknas allt för ofta i den vardag våra ungar möter, i skolan och utanför…