Pojkkrisen uppmärksammas av regeringen!? Att pojkar inte får samma chans till utbildning!? Att pojkar har andra symtom vid psykisk ohälsa. Jämställdhetsutredning som fokuserar på män!
Idag är jag glad. Regeringen har beslutat att en särskild utredare ska kartlägga och analysera frågor som rör män och jämställdhet.. Skulle väl hellre se åtgärder än utredning. Och mer varför än ”är det kanske så att”… Men det är underbart att regeringen nu tillsätter en utredning för att kartlägga och analysera frågor som rör män och jämställdhet, med en utredare, PM Nilsson, som så tydligt pekar på ”mina” käpphästar här på bloggen. Pojkkrisen.
PM Nilsson säger i TV-soffan i morse att vi har en tendens att se jämställdhetsfrågor som kvinnofrågor. Och det med all rätt. Men att det gör att vi inte ser vissa problem. Som att skolan inte utbildar båda könen idag. Som jag skrivit förr. Den frågan har ju helt saknats i hela de stundtals heta debatten om skolkrisen. Och jag är helt övertygad att det skulle varit annorlunda om det vore tvärtom. Att flickorna systematiskt missgynnades i skolan. Och därmed inte får tillgång till de mest eftertraktade gymnasierna och högskoleutbildningarna.
Killarna får sämre betyg än flickor. Killar har oftare externaliserande symtom på psykisk ohälsa. Det leder till straff och konsekvenser i skolan och samhället istället för hjälp, särskilt stöd i skolan och vård. Flickornas internaliserade symtom har skolan och vi vuxna lättare att sympatisera med och identifiera som just psykisk ohälsa. Det är liksom lättare att hantera en gråtande flicka som blir kvar i korridoren, än en kille som skriker och slåss i samma korridor… ändå är det kanske symtom på precis samma problem…
Killarna mognar senare och det missgynnar dem i Sverige och skolan. Internationellt talar man allt mer om ”late bloomers” och att de har många fördelar.
Vården går ut på att tala om sina problem. Vi bjuder till föreläsningar och samtal på habiliteringen. Vi bjuder till samtal med psykiatriker och psykolog på BUP. Kuratorer och skolpsykologer, de få timmar de finns på skolorna erbjuder…. samtal! Tittar vi på en kommuns webbplats och socialtjänstens länkar för ungdomar så är majoriteten för tjejer, det är tjej jourer, tjejzoner, kvinnonätverk. Visst finns det satsningar för killar också, ungdomsmottagningen på nätet vänder sig både till killar och tjejer, killfragor.se vänder sig bara till killar och det finns fler. Men jag skulle vilja veta hur många killar som vänder sig hit. Är det rätt sätt att möta killarna tro? Kanske? Jag vet faktiskt inte. Jag hoppas det!
Visst. Det handlar om att visa på eventuell brist på jämställdhet. De är en rad frågor som ska göras, de handlar om att sammanställa redan befintlig information och sprida den nya från kring utredningens analys av mäns livssituation, hur män förhåller sig till jämställdhet och hur de påverkas av bristande jämställdhet.
Nyheten om den här utredningen finns inte på någon av de större tidningssajternas nätupplagor! Jag sökte på dn.se, svd.se, gp.se, sydsvenskan.se… Är det kanske något för utredningen att uppmärksamma? Togs media på sängen av denna satsning på pojkar och mäns bristande jämställdhet? Laddar de för morgondagens pappersupplagor? Får vi då läsa mer om detta på papper och nätet? Och höra vad de och experter av olika slag tycker…
Hittade en annan nyhet om utredningen på SVT, med ingressen ”Kan föreställningen om vad som är manligt vara skadligt för männen själva?”. Det är en sådan typiskt anklagande inställning. Den återkommer i skoldebatten ”killarnas antipluggkultur” , de vill hellre ”glida runt”, de spelar dataspel… Det är väl ändå vårt vuxna ansvar och skolans ansvar att fånga in killarna och väcka deras intresse och förståelse för vitsen att skaffa sig en utbildning! Och på samma sätt ska man väl få vara manlig utan att det är skadligt. För det måste väl vara omgivningens intolerans som i så fall ”skadar” att de inte får vara som de vill!?
Förresten, Sveriges Radios Nyheter P4 Norrbotten har uppmärksammat utredningen.
”Och på samma sätt ska man väl få vara manlig utan att det är skadligt. För det måste väl vara omgivningens intolerans som i så fall “skadar” att de inte får vara som de vill!?”
Du tror inte att de menar att manlighet som social konstruktion är något man inte väljer utan blir satt i och att det är det som är skadligt? På så vis så är det inte så att de inte får var de de vill. Utan att de blir socialt tvingade till att vara några de inte vill?
Klokt Katharina. Jag funderar. Det beror nog på vad man menar med manligt. Det finns ju ”typiska” manliga egenskaper (och ja, det är bättre att se på oss som människor inte män och kvinnor, men ibland finns det en poäng i att se generella skillnaderna) som inte samhället och sociala konstruktioner står för, som mognare senare i vissa aspekter, har en större muskelmassa och mer manliga hormon. Jag tror också att vissa preferenser är en följd av biologiska skillnader.
Som att de flesta småkillar, ja även större, har spring i benen och tydligen har ett stort behov av att brottas. Om inte förskola och skola erkänner att det finns pojkar (och flickor) som inte kan sitta stilla största delen av dagen redan från första åren i skolan, då kommer de ju att vara på väg att sprängas av överskottsenergi. Då är det inte lätt att räkna mattetal, skriva 60st A:n, rita en teckning med höstlöv, laborer i kemin eller fundera kring svenska dikter. Då är det inte konstigt att man studsar med benet, busar lite med bänkgrannen, pratar lite och kanske lägger ett litet fällben när någon går förbi. Och då är det inte heller rätt att kalla det en manlig antipluggkultur eller ännu värre, börja fundera på hyperaktivitet och diagnoser… vi måste skapa en skola, arbetsplatser och ett samhälle som inkluderar fler, helst alla.
Sen finns det ju sociala normer som pådyvlas oss alla. Män och kvinnor. Hur vi klär oss, ser ut, vad vi ska tycka om och hur vi ska bete oss. Jag tycker bara att det lite för ofta tas för givet att det är detta som är problemet. Och det är det SVT ger uttryck för. Och det är samma sak med skolan. Man säger att det är sociala normer bland killarna själva som skapar deras problem och låga betyg, det så många vill kalla antipluggkultur. Det finns kanske en viss sanning i det, men(!), det kan ju också vara en nödlösning när skolan inte passar dem. Om man inte kan hantera en situation är det en väldigt rationell handling att säga att man egentligen inte alls vill kunna hantera den. Vare sig det är att stå på händerna eller gå i skolan…