Prestationsprinsen går till skolan. Att röra på sig är bra för kropp och själ, ta vara på vardagsmotionen!
Prestationsprinsen gick till skolan varje dag i lågstadiet. De flesta lågstadieelever kan faktiskt gå själva till skolan utan livsfara på grund av trafik eller pedofiler. När han började mellanstadiet fick han gå lite längre, men då cyklade han på sommarhalvåret. På högstadiet åkte han buss, men gick till och från busshållplatsen.
Drottningen hade alltid tyckt att det var viktigt med vardagsmotion, men inte bara det. Man startar inte bilen för att skjutsa till skolan eller träningen en eller två kilometer bort. Idag fick hon ett mail från lillebrors skola: ”Snälla respektera trafikreglerna på gatorna utanför och kring skolan. För våra barns säkerhets skull.”
Hon hade själv sett kaoset kring skolan vid 8-tiden. Och alla stressade föräldrar som körde gasen i botten fram till skolan, inga 30 km/h där inte. Deras tankar är väl redan på jobbet…
En del skolor ordnar ”gå-tåg”, ungarna samlas i olika gathörn för att gå gemensamt, för yngre barn kan en förälder som ändå går plocka upp andra barn på vägen.
Varför kör vi storstadsmänniskor våra barn till skolan? För att vi ändå startar bilen? Ungarna kan väl gå ändå, de har förhoppningsvis kortare väg. För att vi tycker det är kallt eller regnigt? Men ge barnen regnkläder och ett paraply. Tror vi det är farligt? Hur stor är risken att ditt barn möter en knäppskalle som vill det illa jämfört med att du krockar, med ungarna baksätet, i villaområdets korsning pga din eller medtrafikantens morgonstress?
Eller vad är det? Det är väl bättre att det går, de rör på sig, möter och pratar med andra ungar, får lite sol på näsan (AD-vitaminer), lite positiva hormon i omlopp, som endorfin och serotonin, ser vad det är för väder, känner regnet i ansiktet eller får höra smattret mot paraplyet, ser kanske nötskrikan som de pratat om i skolan, vintergäcken vid grannens södervägg eller att lönnen i hörnet har börjat skifta i rött, kanske fångar de de första snöflingornas kristaller…
Många barn och unga, inte minst med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, medicineras med serotonin idag, det kanske i vissa fall kan bytas ut mot vardagsmotion? Men ditt barn kanske inte klarar av att gå och/eller åka kollektivt, det får kanske nog med intryck av att vara i skolan, ni kanske har nekats skolskjuts av kommunen osv. Det finns många bra skäl till att köra sitt barn, såklart.
Jag kommer att tänka på Nils Simonssons underbara sommarprogram och föreläsningar. Han berättar bland annat om en undersökning där hälften fick ett par springskor och ett löpschema, de andra medicinerades. Lika bra resultat efter sex veckor, men medicinen har 234 olika biverkningar… Hittade två smakprov på youtube:
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=H7pLScC9O4w&w=640&h=390]
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=oT3qPLSwmzE&w=640&h=390]
Ja varför är det så himla svårt egentligen att se till att ungarna rör på sig! Röra på sig själv också för den delen! Serotonin!!! Ut och lek, vet ja! Gå spring hoppa och studsa. Sitt i solen, och känn regnet mot ansiktet. Det är ju det som är meningen med oss alla.
Och jag brukar få kommentarer om varför jag inte tar bilen när jag har ont (fibromyalgi). Jag har 2,25 km till mitt ”jobb” och skulle få ännu mer ont om jag inte cyklade/gick. För att inte tala om att jag skulle bli fetare och mer deprimerad också.
😉