Se till att det inte är för mysigt hemma – ett inte ovanligt råd till föräldrar till hemmasittare…
Jag talar ofta om risk- och skyddsfaktorer för hemmasittande i mina föreläsningar. Efter att ha sett en diskussion bland föräldrar i en Facebookgrupp, så påmindes jag om att lägga till en med stor ”R” som vi stöter på då och då. En riskfaktor som drastiskt kan öka psykisk ohälsa och cementera hemmasittandet för en mycket lång period.
Vad är det jag är så upprörd över? Jo, när professionella i skolan, BUP eller på annat ställe råder föräldrar:
Se till att inte ha det för mysigt hemma. Det ska vara lite jobbigt. Åk iväg även om du kan arbeta hemma eller är hemma av andra skäl. Svara inte med en gång hen ringer. Hen kanske inte ska ha tillgång till det den tycker om att göra hela tiden…
Jag anser att detta är ett vansinnigt råd i varenda fall av hemmasittande. Jag talar inte om ströskolk, utan när barn och ungdomar stannar hemma för att de inte har en fungerande skolsituation eller livssituation.
– Om skolan är övermäktig eller omöjlig pga brister i bemötande, anpassningar, särskilt stöd, tillgänglig information, begränsad energi, mobbing eller liknande så ska vi fira att det finns ett ställe, hemmet, där barnet eller ungdomen fortfarande trivs och fungerar. Inte medvetet montera ned det!
– Om barnet är hemma för att rädda sig från psykisk ohälsa på grund av en socialt ohållbar ”arbetssituation och arbetsmiljö”, så ska vi ju inte göra även hemmet ohållbart!
– Om barnet har tappat förtroendet för vuxenvärlden i form av skola, fritids, BUP, HAB, tränare med flera, så ska vi ju inte få dem att tappa förtroendet för de enda vuxna de fortfarande tror på. De som visar barnet sitt förtroende, föräldrarna/vårdnadshavarna!
– Om barnet lider av psykisk ohälsa, drabbats av depression eller utmattning, så läker inte det av att ha det otrevligt och bli ignorerad. Det är precis tvärtom som gäller, miljö och relationer som stärker, som gör en glad, som läker, som får en att vilja och orka försöka igen!
Så snälla, sluta med detta helt ogenomtänkta råd. Vi brukar alltid säga ”Bygg på det som är bra”, inte se till att allt blir eländigt så kanske en sak känns mindre eländigt. Alla barn och unga vill lyckas (Ni har väl läst er Ross W Greene) och vill gå till skolan under rätt förutsättningar.
Låt oss i samarbete med barnet/ungdomen/vårdnadshavarna hjälpas åt att skapa dessa förutsättningar, skapa en nyfikenhet på allt vi tänkt till om för att skolsituationen ska bli lockande och fungerande, skapa en förtroendefull relation, visa att vi bryr oss och låta det ta oceaner av tid. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.
Detta råd är ett av de mer ondskefulla föräldraråd jag sett.
Problem: barnet mår dålig i skolan och stannar därför hemma.
Lösning: se till att barnet mår ännu sämre hemma, så kanske det flyr till skolan.
Det känns som skolbarnsversionen av arbetslinjen. ”Om vi bara är tillräckligt jävliga mot de som inte klarar av att arbeta kanske det börjar arbeta trots att de inte klarar av det”.
Nu tror jag inte att den här ”lösningen” fungerar, men det är egentligen oväsentligt. Det är hemskt vare sig det ”fungerar” eller inte. Men det är ju tyvärr inget ovanligt. Det finns ju en vanlig föreställning om att det finns en fara att barn med NPF har det för bra. Att omgivningen anpassar sig för mycket, att de blir för väl behandlade, att de inte möter tillräckligt höga krav. Jag vet inte vilken värld de lever i som tänker så, men det är inte den verkliga världen. Hela grejen är ett ondskefullt och inte det minsta roligt skämt.
Jag ser inte heller någon logik i detta. Det är lika dumt för alla hemmasittare inklusive de med Npf!
Precis det fick vi höra. Att det inte skulle vara så mysigt hemma… Tänk om vi hade låtit bli att lyssna på proffsen och följt vår magkänsla istället. Skriver om det i inlägget ”Det är lika bra att jag somnar och aldrig vaknar igen!” i min blogg.
Vi blir bollade hit och dit. Ingen tar riktigt ansvar. Blir tokig. Vi kämpar och kämpar för vårt barn.
Tack för kloka ord!
Tack för kommentar Supermamsen. Det är så svårt den där balansen, vad som känns i magen och vad andra säger.
Man är ju inte direkt opartisk som förälder, så ibland står vi för nära och ser inte helheten, ibland vet vi absolut bäst vad våra barn behöver. Vare sig de är hemmasittare, har diagnoser eller ”problembeteende” eller är ”helt normala”….
Ja precis så är det! Ibland måste man ju lyssna på ”proffsen”. Men hjärtat säger något annat… Det är så svårt!
Har också fått höra detta tyvärr. Ologiskt resonemang: Felet måste vara i hemmet och hittar man inget fel, är felet att det är för bra i hemmet. Dessutom: Om Prestationsprinsarna stannar hemma för att kraven är övermäktiga verkar konstigt nog lösningen vara att ställa ännu mera krav.
Ja JK, tack för dina tankar. Jag håller helt med. Grundinställningen borde vara tvärtom, vad fungerar, varför, kan vi göra på samma sätt på fler ställen, i fler situationer?
Jag har också hört liknande ”råd” och tycker att de ligger helt i linje med den ofta förekommande frågan / uppmaningen -Vi skulle kunna väcka och hämta barnet till skolan på morgonen?!.
Det löser inte heller några problem, möjligtvis kortsiktigt.
Problemet är, så vitt jag kan se, att rådgivaren inte ställer sig frågan ”varför” några gånger för att hitta orsaken, och man fastnar i att försöka åtgärda symptomen.
Om det finns någon plats som barnen borde kunna känna förtroende och trygghet på, så är det väl i hemmet.
Så till er föräldrar som kämpar.. nästa gång ni får tvivelaktiga råd, så ställ er frågan
– Hur skulle jag själv vilja ha det ?
Skulle jag vilja att någon gjorde det extra jobbigt för mig hemma, när jag redan mår dåligt?
Skulle jag vilja att någon ”främmande” kom och väckte mig på morgonen och körde mig till jobbet?
Skulle jag vilja att ….
Tack för kloka ord Dan. Gillar idén att ställa frågan till sig själv.
Bra skrivet!
Vi får också bara hjälp med att åtgärda det som syns och får inte hjälp med roten till problemet. Vet inte ens om vi har hittat ”Roten”, som dagens inlägg i min blogg handlar om. Vi får strunta i alla dumma råd!
För att underhålla rutiner när skolfrånvaro startar brukar vi tipsa om att försöka ruta in vardagen ganska likt som under skol- och arbetsveckor, dvs komma upp på morgonen, äta frukost, spara fritidsrelaterade aktiviteter till eftermiddagstid etc. Dvs inte att föräldrar inte ska visa omsorg, men att man försöker hålla rutiner för att underlätta återgång till skolan NÄR det är möjligt. Hur tänker ni kloka människor om det, är vi också ute och cyklar eller kan vi arbeta för det?
Att ha rutiner skapar struktur och förutsägbarhet och är oftast helt rätt när livet eller i alla fall skolan är en övermäktig och tvingar en till reträtt.
Men kraven på struktur måste anpassas till förmågan. Ett barn med depression och eller utmattning klarar förstås inte särskilt mycket krav på att planera och organisera sin dag.
Lägg sakta till mer i dagsschemat av det som eleven gillar/uppskattar och som anses behövas mer av, istället för att ta bort.
Min uppfattning är väl att de allra flesta föräldrar försöker hålla någon form av rutin.
Så en sak att tänka på är att ett sådant tips kan uppfattas som kritik och krav av redan stressade, frustrerade etc. föräldrar.
Bättre är då att använda det som en vänskapligt stöttande påminnelse med en betoning på ”försöka”.
Om det som menas med att ”man som förälder se till att det inte är så roligt eller mysigt hemma under skoltid” (som det uttrycktes i en tidning nyligen) är att hålla en ändamålsenlig struktur så är det ett otroligt olyckligt ordval. Struktur och mysighet är inte varandras motsatser, i så fall är nog strukturen inte särskilt bra utformad. Den struktur som skoldagens rutiner innebär kanske inte ÄR ändamålsenlig för den som inte förmår gå till skolan, det kanske är ett av problemen?
Som jag ser det så ska rutiner och struktur var hjälpande och underlätta för eleven i fråga och en elev som har blivit sjuk av en otillgänglig skola behöver en tillvaro som gör det möjligt att må bra igen. Den som har blivit deprimerad av att hela tiden känna sig fel som inte kan matcha skolan funktionsnorm är troligen mer hjälpt av att få bli påmind om hur det är att känna glädje än att följa skolans schema. Då kanske det är viktigare att få göra det som ger glädje mitt på dagen än att vänta till eftermiddagen för att det är då eleven skulle ha fritid om hen gick i skolan? På samma sätt så gissar jag att det som är svårt utmattad behöver få återhämtning (precis som vuxna med utmatningssyndrom) i första hand och då är prio ett att ge återhämtning, inte att följa skolans rutiner.
Om det är ändamålsenliga rutiner man är ute efter när rådet om att göra det mindre mysigt hemma ges så skulle jag uppskatta om ordvalet sågs över. Att använda begreppet ”mindre roligt och mysigt hemma” leder tankarna till att elever blir hemmasittare för att det är trevligt och förminskar den fruktansvärda situation som många barn och ungdomar i skolan hamnar i när skolan är så otillgänglig som den är idag. Antagligen är inte alla hemmasittare av en och samma orsak men den grupp som går sönder i mötet med en otillgänglig skola finns och för att få till en förändring av skolan tror jag att det är lättare om vi inte förminskar de problem som finns, vilket talet om mysighet gör.
Jag tänker att det viktigaste för att hjälpa hemmasittare att bryta sin situation, är att se till att alla deltar i elevens liv. Hemmiljön ingår självfallet i detta, liksom även skolmiljön (som de facto många gånger behöver anpassas mycket mer!) , behandling, ev medicinering etc. Det handlar ju inte om att pina någon tillbaka till en ännu större pina, utan att hjälpa med så pytte-pyttesmå steg- ett i taget – att en förändring över huvud taget upplevs möjlig.
Utbrändhet kan vara en anledning till hemmasittande, men absolut inte alltid. Det är viktigt att undersöka ordenligt vad som felar, för att kunna bemöta och hjälpa på bästa sätt. Handlar det om utbrändhet så är det än viktigare att eleven får återhämta sig och inte har för mycket stimulans på hemmaplan. Och som Malin Gren Landell konstaterat – var uppmärksam på att inte leta efter EN felande länk och ETT orsakssammanhang – oftast är det många faktorer som samverkar.