Tankar om fyra huvudpunkter i Skolverkets nya rapport om tillgängliga lärmiljöer. Vad är nytt!?

Tillgängliga lärmiljöer? En nationell studie av skolhuvudmännens arbete för grundskoleelever med funktionsnedsättning. Ja, det är namnet på den rapport som nyligen kom från Skolverket. Så här börjar den:

Skolverkets övergripande slutsats är att många skolhuvudmän strävar efter att erbjuda en inkluderande lärmiljö. Samtidigt visar studien att alltför många huvudmän och skolor i realiteten inte ger tillräckliga förutsättningar för att lärmiljön ska vara pedagogiskt, socialt och fysiskt tillgänglig för elever med funktionsnedsättning.

Tror att vi lätt hade kunnat plocka fram det mesta av innehållet från tidigare rapporter och forskning. Jag har inte läst hela rapporten, men skummat och läst sammanfattning. Lätt besviken. Att det krävs diagnos för att få särskilt stöd, att kommunerna arbetar hårt med något de kallar ”inkludering” (som ofta är fysisk flytt av elever in i större sammanhang, utan att anpassat och tagit fram rätt särskilt stöd), att det är en brist på personal med gedigen specialpedagogisk kompetens osv. Inget nytt! Titta på Skolinspektionens rapporter och tillsyn, titta på Barnombudsmannens rapport Respekt, titta på intresseförbundens skolrapporter t.ex. Autism & Aspergerförbundet, titta in på facebookgrupper som Barn i Behov och liknande… Samtidigt är det bra att få läget beskrivet svart på vitt hur dåligt det fortfarande fungerar på många skolor.

Diagnos avgör ofta om eleven beviljas särskilt stöd eller inte, det lyfter 50 procent av de intervjuade. Så får det inte vara, det strider mot lagen. Skolverket skriver att det finns ”en stark medvetenhet om att skollagen och andra regelverk inte ställer krav på diagnos”. Men lika fullt är det så. Men är det här någon nyhet? Knappast.

Problemet med inkludering. Enligt skollagen ska elever i första hand gå i den klass de tillhör. Rapporten konstaterar att två av tre kommuner försöker minska användningen av särskilda undervisningsgrupper och låter fler elever med stödbehov gå i sin vanliga klass. Det här är också något vi vetat länge, som också fått fruktansvärda konsekvenser för enskilda elever och familjer. För man måste börja i rätt ända. Först skapa en inkluderande skola och sen flytta barn och ungdomar från särskilda undervisningsgrupper och resursskolor till ordinarie klass.

Bristen på speciallärare och specialpedagoger är ett problem och det får konsekvenser för funktionsnedsatta elevers skolgång. Det finns inte kompetens att möta elever och lärares behov säger fyra av tio huvudmän, specialpedagoger och speciallärare. Här kan man ju tycka att det är befogat med en fundering kring vad är specialpedagogik och vad är vanlig pedagogik. Vi ser att åtgärdsprogram ofta innehåller allmänna behov som tydliga instruktioner, bättre kommunikation med hemmet, lugn och ro vid eget arbete, gärna både muntliga och skriftliga instruktioner osv. Allmängiltiga och underlättar för väldigt många fler än de med funktionsnedsättningar!

I sin sammanfattning konstaterar Skolverket att

…skolhuvudmännen inte i tillräcklig grad styr och följer upp hur skolsituationen fungerar för elever med funktionsnedsättning. Funktionshinderperspektivet är i alltför liten utsträckning en del av det systematiska kvalitetsarbetet. Rektorer samt specialpedagoger och speciallärare gör vidare så pass olika bedömningar av hur huvudmannens styrning fungerar avseende elever med funktionsnedsättning att Skolverket kan konstatera att styrningen behöver förbättras hos åtskilliga huvudmän.

Jamen det låter som en bra idé och något att ta tag i, omedelbart. Men kanske inte stanna vid arbetet för att minska funktionshindren för funktionsnedsatta. Vi behöver få till en inkluderande lärmiljö även för särbegåvade, högsensitiva, oroliga, blyga, stressade med flera. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!