Tio punkter som ska rädda den svenska skolan. Eller är det tio punkter som ska rädda läraryrket, men eleverna då?

Tio punkter som ska rädda den svenska skolan. Eller är det tio punkter som ska rädda läraryrket och dess status? Regeringen, fackförbunden, SKL och Friskolornas riksförbund gick igår ut med en debattartikel i DN den direktsändes på svt.se Tio punkter som ska rädda skolan är rubriken, men den handlar om de vuxna i skolan. Inte barnen, inte ungdomarna, inte eleverna eller deras föräldrar. Inte om kunderna…

Alla punkter handlar om läraryrket. Ingen punkt har elevperspektiv. Tio punkter som ska rädda skolan utan att man talar om eleverna. På presskonferensen sades väldigt mycket om denna unika samling och överenskommelse kring skolan, det var många ord. Jag hörde ordet elev två gånger. Två gånger!

Gott och väl att lärarutbildningen och yrket utvecklas. Det behövs. Finns massor av fantastiska lärare, men för många som är dåliga, trötta, uppgivna. Skrämmande när man hört om sista årens ansökningsstatistik till lärarutbildningen (även om det blivit lite mer tryck senaste två åren…) Och så klart kommer detta eleverna till godo på många sätt.

Men det finns många brister i skolan som handlar om elevens vardag. Om klasstorlek, om lugn och ro, om kunskap och respekt för unika funktionsuppsättningar, om bristande värdegrund, om mobbing,  om ett nytt betygssystem som inte fungerar och segregerar, om konservativa sätt att bedöma (skriva, skriva, skriva…) om hur vi inte tar till vara de högbegåvade och låter både dem och de svagbegåvade hamna utanför, om hur skolan är ojämlik för pojkarna …

Björklund talade om den onödiga byråkratin och dokumentationen med åtgärdsprogram… Inte ett gott ord om detta fick han ur sig! Det gjorde mig lite upprörd. Gång på gång konstaterar Skolinspektionen att det särskilda stödet brister, eleverna får inget, för lite eller fel stöd! Åtgärdsprogram som lägger ansvaret på eleven i stället för vad skolan ska göra. Som inte följs upp! Livsviktigt, bokstavligen, att det särskilda stödet dokumenteras och följs upp. Så vi lär oss vad som fungerar för denna eleven och vad som prövats tidigare och inte fungerat.

Problemet med åtgärdsprogrammen är att varje skola sitter och uppfinner sina egna mallar, sidorna fylls med irrelevant fakta om eleven och inte sällan deras hem, familj och sjukdomshistoria eller diagnoser… Vilket inte har där att göra. Vad fungerar inte i skolstituationen är allt som ska stå. Och vad skolan ska göra för att förändra detta. Vem som ska göra vad till när och hur det ska följas upp. Nej, det är ingen onödig byråkrati. Det är kunskapen om särskilt stöd och kunskapen om hur man dokumenterar rätt saker och lagom som saknas.

Elever objektifieras när allt fokus läggs på läraren och läraryrkets status. Om elever anses omotiverade, våldsamma, ha en antipluggkultur, vara ouppfostrade och allt vad det är kanske det kan ha göra med att de tydligen är objekt i ett rum där läraren undervisar. I vissa fall också förmedlar kunskap och en hunger & lust till mer kunskap!

Lärarfacken tänker för mycket på lärarna! Jan Björklund, Eva-Lis Sirén, Bo Jansson, Maria Stockhaus och Mikaela Valtersson utgå lite mer från eleverna. Snälla. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

0 KOMMENTARER