Tips till pedagoger, och annan skolpersonal, om ögonkontakt och asperger, ADHD och andra NPF. Ja, även hemma, på träningen, på kören, scouterna…
Prestationsprinsen har asperger. Han tittar inte Björn i ögonen. Björn säger att han måste göra det. Man måste ha ögonkontakt. Det är så andra förstår att den som lyssnar är intresserad och verkligen lyssnar.
Det tycker Prestationsprinsen är konstigt. Han lyssnar med öronen, inte ögonen. Han tittar med ögonen. Och när man tittar ser man många saker. Och om både måste se många saker och samtidigt lyssna på många ord. Ögonkontakt, det blir det väldigt många intryck. Väldigt många intryck måste bearbetas. Björn vill att Prestationsprinsen ska fånga alla ord och förstå dem, samtidigt som han ska sortera bort alla synintryck. Det tycker Prestationsprinsen är väldigt jobbigt. Det är lättare om man tittar bort på en enda sak. Han gillar få ord.
Speciellt mycket gillar han när orden finns på papper. Då måste man inte fånga dem i luften då de flyger ur munnen på den som talar, samtidigt som man ska både sortera ut de viktiga orden och förstå vad det är han eller hon säger. Då har den som vill något redan sorterat och ofta rensat bort lite onödiga ord. Det viktiga är kvar, i rätt ordning och hur man ska göra om det är uppgifter.
Prestationsprinsen försöker förklara för Björn att när ord flyger genom luften kan man se saker, man kan rimma, man kan vrida på dem så de blir nya ord. Orden betyder många saker så man kanske tänker på en annan betydelse än Björns, så fortsätter han med sin betydelse, men jag hinner inte växla om till hans och då kommer jag inte ihåg vad han sa innan så ordet blir rätt igen…
Det här har ingenting med intelligens att göra. Men barn och ungdomar med asperger, adhd och andra autismspektrumtillstånd har en unik förmåga att fånga många intryck, andra intryck än de strikt sakliga, att kunna associera intryck och ord till nya intryck och känslor, att vara kreativ…
Så tipset är att när du måste tala, tala med få ord. Det är mycket viktigt. Få ord. Häng inte upp dig på om barnet, ungdomen, eleven tittar på dig eller inte. Om du får ögonkontakt. Be istället på ett trevligt sätt den som lyssnar att repetera, förhör inte.
Det bästa är om du har möjlighet att skriva ner det som gäller. Även här få ord, tydliga instruktioner som svarar på när, var, hur, vem… Kanske i ett sms som kommer rakt in i elevens mobil och lätt kan sparas ner i kalendern och sättas en påminnelse på… För en del barn kan bilder hjälpa. Det är inte så svårt, ta fram mobilen och fota matteboken, labbsalen, kollegan som ska ha hand om utflykten… Eller be eleven om hjälp. Har du informationen digitalt kan du skicka det till många av eleverna. Ingen blir ledsen av tydlig och enkel information. Kanske till föräldrarna?
Man lyssnar med öronen, inte med ögonen. Kräv inte ögonkontakt av den som inte klarar upp det. Ställ krav på dig själv istället. Använd få ord.
Sonens lärare i första klass brukade greppa barnen som tittade undan i hakan och skrika ”titta på mig när jag pratar med dig!”
Ja du KLa, det är så sorgligt att vi inte kan förstå och hantera annorlunda behov och beteenden bättre… Stackars barn. Sen finns det ju en poäng i att lära ”normalstörda” barn hur en normal dialog fungerar. Det finns ju en artighetspoäng i att titta på den man talar med. Men har man bara lite fingertoppskänsla så förstår man när det är läge och inte.Och framförallt att skrika o kräva inte är en framgångsrik väg för förståelse och ändrat beteende!
Väl skrivet! Tack!
Vilken underbar sida! Tack! Vill bara ytterligare förstärka det här med att skriva ner instruktioner. Många av dessa barn har dyslexi el koncentrationsvårigheter dessutom. Det är jätteviktigt med klara, tydliga, strukturerade, instruktioner till skoluppgifter t.ex. ”Luddiga” uppgifter ger åxå upphov till osäkerhets känslor. vilket lätt resulterar i t.ex känslor av misslyckande, utbrott och blir lätt en dominoeffekt som drar i gång en massa känslor.. vilket lätt kan bli skolvägran.
Tack själv Marie för ditt kloka bidrag. Ja, allt hänger ihop. Känslan av av att situationen är övermäktig tar sig olika uttryck för olika barn och ungdomar. En del imploderar, en del exploderar, en del sticker, en del gråter… Av någon anledning har vi lättast att förstå de som gråter. Ändå är utbrott och gråt bara är symtom på samma sak. Total frustration på grund av vuxnas brister att möta annorlunda eller kanske svårhanterliga behov.
Som voksen med Asperger og samsynsproblemer må jeg bare takke for at det er forstand noe sted. Mange pedagoger ville kommet lenger med den alminnelige høflighet at de setter noen krav til SEG SELV, i møtet med andre.