Vi har alla våra bra och dåliga dagar. Om krav vid neuropsykiatriskafunktionsuppsättningar som asperger och adhd.

Jag gissar att det finns många som har lite mindre bra dagar så här i början av terminen. Extra morgontrötta. Extra kravkänsliga. Extra det mesta helt enkelt…

Prestationsprinsen hade en bra dag igår. Han hade sovit gott och mamma var inte sådär stressig när hon väckte honom. Hon tog sig tid. Sa till honom många gånger snällt så han hann vakna och förbereda sig. Hon var inte arg eller lät arg en enda gång! När han vaknat till, kom de överens om vilken tid då han skulle upp. Och då gick han upp.  Pappa hade köpt hem Prestationsprinsens favoritbröd och medvurst, som han äääälskar. Solen sken, det är bra. Då kan man ha sina Converse utan att mamma säger att de blir blöta och smutsiga.  Han mådde gott i hela kroppen.

I skolan gick det toppen. Han brukar inte vara med på gymnastiken. Han gillar inte att byta om, inte att duscha, inte att det är smutsigt och faktiskt ganska rörigt. Inte direkt strukturerat och förutsägbart, jo, när de spelar bollspel och leker lekar. Då finns det regler.  Regler är skönt. Hur som helst skulle de spela basket, det gillar Prestationsprinsen. Så han ville vara med, men inte byta om. Hans lärare vet att det är svårt, så han sa att Prestationsprinsen inte behövde byta om. Han kunde duscha och byta kläder hemma sen. Så satt läraren Prestationsprinsen längst fram vid samlingen så han inte såg alla andra som putta på varandra, pilla med grejer och viskade. Prestationsprinsen såg och hörde bara läraren gå igenom lektionen. Underbart – anpassningar, struktur och förutsägbarhet.

Så spelade de. Efteråt fick Prestationsprinsen beröm. Av gymnastikläraren, av andra lärare, av mamma och pappa. Då kände han sig duktig. Det enda som var jobbigt var att när han kom hem skulle han ju duscha. Men mamma röjde lite bland gamla schampooflaskor så att bara hans grejer var framme och lade fram ren handduk och rena kläder i badrummet. Då slipper han gå ut och bli kall på väg till sitt rum. Med rätt stöd klarar han även det han inte alltid klarar. Anpassningar, struktur och förutsägbarhet.

Nästa dag är en skitdag. Han är jättetrött. Mamma har lite bråttom och väcker honom inte lika många gånger som vanligt. Dessutom är hon otålig då hon kommer in och väcker, för lillebror ska ha matsäck och hon måste skriva ut något hon ska ha med till jobbet. Han vill inte gå upp. Till slut går han upp. T-shirten han fick ren igår skaver lite i nacken. Äckligt. Och storebror har ätit upp all medvurst. Han blir så arg, han vill bara skicka smöret i väggen. Djävla skitdag. Djävla morsa som inte har tid. Djävla lillebror som ska ha matsäck och djävla storebror som äter upp allt!

Givetvis blir dagen därefter. De har gymnastik idag också. Han går inte ens dit. Då kommer en ny fröken i korridoren och frågar varför han sitter där, vilken klass han går i, följ med mig ska vi kolla vad du ska ha. Här kan du inte sitta och skolka. Fan heller säger, Prestationsprinsen. Så säger man väl inte, säger fröken. Jo, för det är en skitdag och jag pallar inte skitdagar. Det bara är så. Idag kan jag inte vara med på gympan!!! Det är inget man väljer säger fröken. Nej precis, svarar Prestationsprinsen. Därför funkar inget idag! Nu följer du med här, insisterar hon. Prestationsprinsen svär en harang, puttar undan fröken och springer från skolan…

Vi har alla våra bra och dåliga dagar. Vi har alla saker vi klarar galant och mycket vi klarar med rätt hjälp eller anpassningar. Och det är ganska konstant för oss neurotypiska, så kallade normala eller normalstörda. För våra älskade barn med autismspektrumtillstånd eller andra unika funktionsuppsättningar är det helt annorlunda.

De klarar en del saker varje dag och lite mer med stöd och anpassningar. En del saker fungerar helt enkelt aldrig, kanske stora folksamlingar, spontana utflykter, exotiska grytor… annat kanske går med rätt hjälp eller anpassningar t.ex. komma upp på morgonen, koncentrera sig på mattelektionen, vara med på släktmiddag. Eller om det är en bra dag. Men det finns dåliga dagar. Då måste vi andra anpassa oss, dvs. lärare, föräldrar, mostrar, grannar, medresenärer… Inte barnet eller ungdomen.

Tänk på det nästa gång du ser en hopplös, ”ouppfostrad” unge. Han kanske är livrädd och situationen honom övermäktig med trängsel på bussen, han får inte ur sig frustrationen på annat sätt än att slå på mamma. Eller när systersonen springer från släktmiddagen. Han kanske är panikslagen av mormors ”goda” kycklinggryta med kinesiska bönor, tre snacksaliga mostrar och lite skön musik i bakgrunden. Det växer i munnen och öronen gör ont av allt prat, nästan skrik, han kanske bara vill börja gråta men springer istället. Säg då inte till syrran att hon måste få lite pli på grabben… utan flytta kanske ut i köket med Prestationsprinsen och ha en egen liten hörna där ni äter mackor med medvurst i underbar tystnad… För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

0 KOMMENTARER