Zarembas sista artikel och sista stycke i artikelserien ”Hem till skolan”.
Zarembas sista artikel i ”Hem till skolan”, Så tog teknokraterna över skolan är tung. Han tar upp mycket, politik, ideologi, forskarklimat och kommunaliseringen. Många bra tankar och exempel, några mindre lyckade kanske. Men i stort är det en serie som lyft fram mycket bra och fått full fart på skoldebatten.
I mitt förra inlägg tog jag upp vikten av att förutom att lyfta upp det dåliga i skolsystemet och de olika inblandades brister, också ta upp de goda exemplen. Båda behövs för att komma vidare.
Dessutom måste vi ha respekt för alla i debatten. Alla svenskar har en relation till skolan. Alla har rätt till en åsikt. Och jag tror i min enfald att alla som vill diskutera, har något att säga och är värda att lyssna på. Bland alla dessa dåligt fungerande kuggar i skolmaskineriet finns strålande undantag, välsmorda, starka och i gott skick, men som mer eller mindre tillåts snurra på och bidra. Zarembas sista artikel och sista stycke är därför en stor besvikelse:
Sveriges kommuner och landsting bör hållas utanför debatter och utredningar om skolans framtid, ty i dessa sammanhang saknar SKL all legitimitet. Detta sällskap av kommunala chefer representerar inte väljarna, inte eleverna, inte lärarna, inte Sveriges nationella intressen. Det har haft tjugo år på sig att bekräfta att det i skolfrågor endast representerar trångsyntheten, och det har lyckats alltför väl.
Inte en besvikelse för att jag tycker SKL och kommunaliseringen är toppen, utan för att det inte är ett konstruktivt uttalande om man vill komma vidare till en bra lösning för våra älskade ungar.
Däremot ett utmärkt sätt att ytterligare hetta upp debatten. Och det är kanske debatten i sig Zaremba är intresserad av, inte en bra skola för alla? Vilket förstås är helt OK för en journalist.
Den nya läroplanen LGR11 har en allvarlig brist då den reflekterar “enhetselevens” utveckling enligt Piaget´s stadieteori men saknar de differentialpsykologiska principerna för en genuin individualisering av undervisningen.
Vi behöver en skoldebatt där fakta accepteras i stället för att sopas under mattan. DIVERGENSPRINCIPEN och dess konsekvenser bör stå i centrum likaväl som den svåra frågan om hur undervisningen skall INDIVIDUALISERAS.
TVÅ HUVUDUPPGIFTER FÖR DEBATTEN OM FRAMTIDENS SKOLA.
Utifrån existensen av betydande intelligensskillnader mellan eleverna men framför allt utifrån divergensprincipens giltighet bör den skolpolitiska debatten som första steg syfta till att lösa följande problem av helt avgörande betydelse för utformningen av framtidens skola:
1. Hur skall läroplansmålen definieras för olika elevgrupper så att de inbegriper både den momentana kunskapsvariationen och variationen i utvecklingstakt?
2. Hur skall läromedlen konstrueras så att de optimalt är anpassade både till den momentana kunskapsvariationen och variationen i utvecklingstakt hos olika elever?
Se ”Sture Erikssons hemsida”: http://home.swipnet.se/StureEriksson/