Att bli arg, när man egentligen bara är så ledsen…
Att bli arg, när man egentligen bara är så ledsen… Drottningen känner hur ilska växer inom henne. Pulsen dunkar. Hon vet att det inte är någon poäng att bli arg. Prestationsprinsen fungerar absolut som sämst när någon hamnar i affekt. Då är han snabbt där också… Så hon behärskar sig. Men hon får verkligen tänka på hur hon står, hur hon håller händerna (oups hon stod visst med händerna på höfterna), hur hon andas och suckar. Munnen. Ögonbrynen. En så försvinnande liten del av vår kommunikation handlar om ord… Och de här barnen kan fånga känslor i luften bättre än de flesta…
Ilskan är OK, men inte att visa den. Inte att släppa ut den. Inte att sprida den…
Just nu vill hon så mycket, hon försöker så mycket, men ändå går det inget bra.
Hon vet att Prestationsprinsen vill så mycket, försöker så mycket, men ändå går det inte bra.
Ändå kommer tanken ”bit ihop unge”. Egentligen vet hon bättre än att tänka så. Det är ju det hon blir så fantastiskt irriterad då andra säger, ”han kan om han vill” eller ”han kan om han bara försöker”. Men det är lätt att hamna där, när man vill så mycket och försöker så mycket för att hjälpa sin elev eller sitt barn. Men de kan ju inte!!! Det är ju det som är problemet!!!
Hon suckar. Från botten av hjärtat. Men tyst och osynligt. Att vilja så väl och lägga ner en massa energi, men så hjälper det inte, den älskade (skit-)ungen kanske inte förmår. För att vi inte gör rätt saker eller för att orken tryter av andra skäl… Det finns en förklaring, men det är lika tungt ändå! Båda, eller alla vill…
Idag är det Drottningen som behöver en reträttplats. En nödutgång. Hon går in i tvättstugan, sätter sig på en pall och låter tårarna komma. Ja, forsa faktiskt. Det är så mycket bättre än att bli arg. Låta hopplösheten rinna ur en i form av tårar… fast ibland, inte ofta, tar hon istället en strumpa och bara slår och slår mot kaklet, det är bra, för det hörs inte, skadar ingen och strumpan tål det! Och det är effektivt, ilskan bankas ut ur kroppen och in i strumpan. Som hon slänger tillbaka i tvättkorgen sen. Så går hon ut igen och möter situationen och Prestationsprinsen som den positiva, starka och kreativa mamma hon är. Blivit. Tvingats bli… tvingas vara. Hon kan längta efter att få vara arg, svag och ge upp. Men det utrymmet finns inte, inte mer än fem minuter i tvättstugan. Bara att hitta energin som inte finns.
Så om våra känslorna svallar heta och vi vuxna behöver anstränga oss för att kontrollera vår ilska, när det inte ens handlar om våra egna misslyckanden. Hur ska det då inte bubbla i våra älskade ungars kroppar och knoppar?! Och de är redan i sin roll som barn och elev i underläge mot oss vuxna… Kan vi dra oss undan? För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Läser din blogg regelbundet, du skriver så bra, nu är din son fortfarande tonåring (om jag förstår det rätt) och dessutom så har han en diagnos så att du har ”bevis” på varför han fungerar som han gör och kan hävda det mot omvärlden. Min son är vuxen och inte har någon diagnos, då kan du föreställa dig att det är inte bara strumpor som jag slår på in min förtvivlan. Skriver en liten anspråkslös blogg själv, refererar till din ibland, fast jag inte lärt mig hur man länkar än, har ”andra prioriteringar” s a s. Varma hälsningar Barbara
Tack för kommentar och att du läser bloggen Barbara! Ja, vem är jag och vem är Drottningen… Det viktiga är att det finns många, många drottningar i Sverige. Och många, många prestationsprinsar. Och många stackars strumpor…
Det är svårt att snabbt och i tid reda upp ett barns/elevs liv som börjat trassla. Ofta börjar det i skolan, i åk4 eller åk6/7 då högstadiet drar igång. En diagnos kan hjälpa i många fall, men ibland, i fel miljöer, bland okunskap och stress, blir det tyvärr en ursäkt för oss vuxna. Ett sätt att bortförklara vår egen otillräcklighet. Ja, vi har ju gjort vad vi kan och förmår här i skolan (eller som förälder), men, men hon har ju ADHD. I andra fall öppnar diagnosen dörren till lösningen… Man kan bara använda sin diagnos som bevis då det finns mottagare som förstår. men där de finns är förstås en diagnos en stor tillgång.
Det är också enklare i storstäderna där vårdval och skolval kan utnyttjas för att hitta de som förstår och förmår. Lycka till, till dig och sonen. Förresten vad heter din blogg?
Det är precis det som är moment 22 att man kan bara använda sin (eller sin och sin, det är inte alltid de som det handlar som har insikt att söka hjälp för det, utan den kampen får man föra åt dem) diagnos som bevis då det finns mottagare som förstår, men samtidigt är det så att för att tvinga dessa ”mottagare” att förstå så måste det finnas något som inte kan bara avfärdas med att ”han/hon kan skärpa sig” eller ”du får väl sluta hålla honom under armarna” eller något annat smart. Sen vet jag inte om det är så enkelt att det är bättre i storstäderna, det är inte min erfarenhet tyvärr, bloggen heter kissst.blogspot.se. Ska bli spännande att läsa boken som Malena Ranch o company håller på att sammanställer,
Hälsningar Barbara
ja vi ska överleva tonårshormonerna i…