Att bli kallad till socialtjänsten, omsorg om barn och unga eller kanske ett förtäckt hot?
Det är inte ovanligt att föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionshinder, som asperger, eller autismspektrumtillstånd, som adhd, blir anmälda till socialtjänsten.
Det kan förstås vara befogat i vissa fall, att det är någon som är genuint orolig, om det är barn som inte får det stöd de borde hemifrån, om man misstänker att föräldrar inte gör vad de förmår… och barnet verkligen verkar lida och må dåligt.
Men det är inte OK att det så ofta sker av total okunskap om olika funktionsnedsättningars konsekvenser.
Det kan vara att barnen vanvårdas… Barnet byter aldrig kläder! Ofta finns det en naturlig förklaring det finns bara en modell av jeans som är accepterat, alla andra skaver och trycker. Det är bara Nike tröja, modell luva, helst röd, som är bekväm. Alltså består garderoben av tre par likadana tröjor och jeans.
Eller att barnet inte sköter sin personliga hygien. Men även här finns det ofta förklaringar. Barnet har svårt med att duscha eller tvätta håret. Speciellt håret kan vara jättesvårt. Och hur ofta måste man duscha i Sverige 2015? Helst varje dag, tycker nog anmälaren. Men om man kämpar med att få sitt barn att gå till skolan överhuvudtaget, att ha en aning socialt liv, att äta maten och lägga sig. Har någon dött av att inte duscha på två, tre veckor då och då?
Att barnet eller ungdomen i fråga uppfattas utagerande och våldsamt. Det finns knappt något barn eller ungdom som vill slåss. Men i situationer som är övermäktiga, oförståliga eller uppfattas som djupt orättvisa eller hotfulla kan det upplevas som enda lösningen. Nästan alla våldsamma situationer mellan personal och elev eller brukare börjar med fysisk kontakt eller fasthållning av personalen…
Eller något annat man inte förstår och tydligen inte bryr sig om att fråga om. Tänk om fler hade kunskap, kostat på sig ett uppriktigt och ärligt samtal med föräldrarna eller en liten googling på nätet innan en anmälning går i väg?
Och helt förskräckligt när detta görs som hämnd från skolans sida. Eller i alla fall som del i ställningskriget som alltför ofta uppstår kring elever med skolproblem. Det är många föräldrar som upplevt det så. Anmäler ni oss till skolchef eller Skolinspektion då anmäler vi er!
Återigen, kategoriskt perspektiv, det är ungen det är fel på. Eller kanske föräldrarna. Inte kan väl skolan sakna någon kunskap eller ha missat något i sitt upplägg av särskilt stöd eller i sin attityd mot eleven? Att vi alla har brister och styrkor och behöver samarbeta och samverka!?
Samtidigt. Det är en väldig tur att det finns vardagshjältar som anmäler då barn och unga far illa. Och ibland är det så att vi är för fega för att blanda oss i och barn far illa på grund av oss. Det händer allt för ofta, men även då skulle ett första steg gärna vara att försöka förstå mer…
Sen är ju förstås de flesta socialkontor fullt kapabla att förstå situationen om det inte föreligger någon fara för barnet i fråga. De kan tvärtom hjälpa familjen med både adekvat hjälp och stöd i relationen med skolan! I bästa fall. Men många föräldrar berättar om anmälan eller hot om anmälan som ett maktmedel från skolan. Låt oss lägga ner det beteendet, för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Oj, ja detta med att bli anmäld känner jag igen. Men inte av skolan utan av en annan förälder. Hon tyckte att vår son hade för torftiga kläder och var inte delaktig i skolans aktiviteter. Ungen får ju göra precis som han vill, så något fel måste det ju vara på hemmet, ansåg hon. Att varje dag var en kamp om kläder, tider och att bara kunna vakna var det ingen som insåg, eller frågade efter heller.
Det komiska med det hela var att jag och min man var kontaktpersoner och avlastningshem åt autistiska barn åt kommunens socialtjänst. Så den anmälan föll platt till marken.
Hm, visst undrar man varför föräldern inte talade med er. Det är väl typiskt svenskt, varför lösa något direkt med inblandade parter när man kan gå till ”samhället”. Men vi får hoppas att det var i alla välmening och med er sons bästa för ögonen.
Tala med, inte om, är en bra regel att försöka leva efter!
Jag som jobbar med utsatta barn tycker skolan ska anmäla. Men man bör självklart prata med föräldern innan anmälan (om det inte är fara för barnets liv). Nu är det så att vanvård och omsorgssvikt ger samma ”symtom” som t.ex. ADHD.
I min värld anmäler skolan allt för sällan. I min värld vågar inte skolan se och agera. Naturligtvis är det mycket allvarligt om en skola använder en anmälan som hämnd. Men socialtjänsten idag är, anser jag, duktig på att se om anmälan är att ta på allvar eller inte.
Skolan ska anmäla vid misstanke om vanvård, omsorgssvikt m.m. Socialtjänsten ska avgöra om skolans oro är befogad. För barnets bästa!
Tack Lisbeth, jo, du har säkert rätt. Det är nog oftare för sällan än för ofta som skolan anmäler. Och då talar vi ändå om fall då man verkligen tror att barnet far illa… Det kanske är lättare i de här fallen då skolan känner till problemen, de vet att det inte är någon fara. Det verkar som om Socialtjänsten är kompetent och kan de här barnens problematik i de flesta fallen.
hej, jag har ett barn som nyligen fått sin diagnos adhd..det har varit åtskiljiga möten på skolan och jag har själv kommit med idéer på hur man skulle kunna underlätta för min son, bland annat genom kontaktbok, bättre bemötande, dagsschema med uppgifter. Jag har dessutom alltid hämtat min son tidigt eftersom han lätt blir trött i skolan. Under hösten sattes en stödresurs in i hans klass, han hade ännu inte fått sin diagnos, jag hade precis meddelat hans lärare att det var på gång med kontakt med Bup. Han mådde vid det här laget så dåligt så han hade magknip och depressiva tankar medan han i skolan var utåtagerande och som skolan menade överdrivet intresserad av sex….detta innebar att han ritade snoppar, dansade med juckande rörelser och vid ett tillfälle haft med sig en sida från en porrtidning som han hittat utomhus…hemma märktes inte detta beteende och jag försökte även förklara detta för skolan…i december fick jag tid på bup och ungefär samtidigt meddelar skolan att en orosanmälan till socialtjänsten måste göras..detta trots att mina andra barn gått på skolan och trots att jag hela tiden försökt att säga att detta inte är något för socialtjänsten utan snarare för bup..det är där kompetensen och behandlingsinsatserna ska in, problemet fanns inte i hans hemmiljö utan i skolan…efter att orosanmälan gjorts och jag blev helt förtivlad och ångestfylld bestämdes det att min son efter jul skulle få enskild undervisning, vilket även visade sig vara väldigt positiv för honom. Hans negativa beteende försvann och han var mycket gladare även hemma.
Läget är nu så här att trots att min son har fått sin diagnos och det blivit lugnare så trycker skolan på att socialtjänsten ändock ska göra en utredning…frågan jag ställer mig är vad den ska leda till och på vilket sätt den ska hjälpa oss…resultatet har blivit att jag för första gången i mitt lliv tvingats sjukskriva mig, utvecklat magkatarr och även sömnsvårigheter…för mig handlar allt detta om maktmissbruk och okunskap och det är sorgligt att skolan kan agera på detta sätt…..
Anna, jag är inget proffs på detta, men jag vet att du är inte ensam om att hamna i den här situationen. Vad jag dock vet är att socialtjänsten i många kommuner är proffsiga och förstår att detta är en BUP och skolfråga. Speciellt när nu din sons problembeteende försvunnit och han är gladare pga att han fått en bättre skolmiljö. Det var antagligen för stökigt och rörigt innan. Det tyder ju på att det var skolan, inte hemmet som brast i stöd och omsorg.
Socialtjänsten kan ju inte ha prioriterat anmälan så högt eftersom de fortfarande inte hört av sig, trots att skolan anmälde i december. Du kanske ska ta kontakt själv och få det ur världen? Kämpa också vidare så att din som får anpassningar och särskilt stöd, inte bara blir utflyttad till enskild undervisning. Stå på dig och lycka till!