Att ha svårt med sociala relationer, är inte det samma som att vara dålig på det!
I flera diagnoser, som till exempel Aspergers, ingår att det är svårt med sociala relationer.
Många tror att det måste innebära att man är lite klumpig socialt, talar bara om sina intressen eller ”fel” saker, tolkar uttryck bokstavligen, lyssnar inte på andra, talar konstigt till exempel forcerat, med hög röst, lillgammalt eller att personen sitter tyst, drar sig undan…
Visst kan det vara något av detta, eller inte!
Det kan helt enkelt vara så att man klarar det galant, eller någorlunda galant, som folk gör mest.
Men att man bara klarar det korta stunder, att man behöver gå ifrån, det gör vi ju alla ibland, kaffepaus, mer sällsynt nu för tiden är rökpaus, och det kanske är ett uttryck för detta behov.
Eller att man klarar det en längre stund, hela konferens-, skol- eller arbetsdagen, men sen är man helt slut. Inte tal om någon trevlig middag med kollegorna, några hobbys eller träningar!
Eller kanske att man klarar det som alla andra, men sen inte något alls på flera dagar, eller behöver sova ett dygn efteråt…
Så man behöver inte vara underlig i sociala sammanhang! Inte alls. Vi är alla olika, med eller utan diagnos!
Lämna ett svar