Ingen förutsägbarhet ger panik, kan man kalla utagerande, eller sorgligt…
Det är sådant här som skapar frustrerade elever, hemmasittare och trötta, mycket trötta föräldrar…
Drottningen, Prestationsprinsens mamma sjunker i hop på köksgolvet och gråter. Stora tårar rinner nerför kinderna. Ibland måste bara förtvivlan få komma fram.
Drottningen arbetade hemma denna förmiddag, en härlig, kall vårvinterdag. Plötsligt kommer Prestationsprinsen hem. Utan skor! Helt förtvivlad, gråtande, förbannad, frusen och värst av allt helt okontaktbar. Han sätter sig framför datorn och försvinner i sin trygga värld, sitt spel som är strukturerat, förutsägbart och inte minst ger belöningar i form av nya levlar och ”tillbehör” efter lyckade insatser.
Drottningen torkar tårarna. Efter ett par timmar får hon kontakt. Prestationsprinsen berättar att Mimmi (hans lärare) ändrat deras platser i klassrummet och möblerat om. Han skulle flytta från sin trygga plats längst bak vid dörren till mitten av klassrummet bredvid lite stökiga Sara. Hon bara sa, nu ska vi möblera om! Jag ville inte, men hon brydde sig inte!
Prestationsprinsen gillar inte detta. Hans struktur bryts på ett helt oförutsägbart sätt. På rasten tar sig Prestationsprinsen in i klassrummet och försöker flytta tillbaka sin bänk. Mimmi kommer in och stoppar honom, tappar humöret när han fortsätter och skäller ut honom. Han får panik, försöker flytta på henne(våldsam?:-) för att få fram bänken. Hon tar tag i honom, då brister det för den annars lugna Prestationsprinsen, han svär och säger att han inte vill byta plats, börjar fäkta med armarna som tyvärr träffar Mimmi. Han sliter sig fri, hinner få med sig jackan men inte skorna och springer hem. I panik.
Nu ringer telefonen. Drottningen svarar med förvånansvärt stadig röst. Det är Mimmi. Hon vill meddela att Prestationsprinsen betett sig mycket illa i dag. Han har svurit, brutit mot skolans regler att man ska vara ute på rasten, slagits och inte accepterat att sitta bredvid Sara, man kan inte bara sitta bredvid dem man vill!
Drottningen andas djupt: Ja – det låter inget vidare. Men, vet du vad, jag tycker hans reaktion var ganska normal. Jag menar med tanke på hans problem med förändringar, vi vet att vi ska minimera sådant och om han ska utsättas för det kräver det mycket förberedelser och enorm förutsägbarhet.
Mimmi blir lite irriterad, i den här skolan beter vi oss inte som Prestationsprinsen gjorde i dag! Det är emot vår värdegrund att slåss och svära. Drottningen funderade på att påpeka att den så kallade värdegrunden också säger att vi ska respektera alla och möta dem med respekt och utifrån deras förutsättningar. Men det var nog inte läge…
Drottningen frågar försiktigt, hade du förberett honom på omflyttningen? För jag tror inte du har meddelat mig, så jag har inte kunnat hjälpa dig att förbereda honom? Var det förutsägbart för honom vad, när och hur detta skulle hända? Vem han skulle sitta bredvid? Var i rummet han skulle sitta? Var det nödvändigt att flytta honom?
Jag vill i alla fall att du talar med honom att inte slåss och svära i skolan, fortsätter Mimmi.
Det ska jag göra, säger Drottningen. Kan du då fundera lite mer på det här med ökad förutsägbarhet, det var ju en av de saker vi skrev in i åtgärdsprogrammet när vi träffades sist med elevhälsan, specialpedagogen och rektorn?
De säger hejdå. Drottningen går och ger sin Prestationsprins en öm kram och önskar honom lycka till i spelet. Och i livet, men det säger hon inte högt.
Vi måste förstå orsaken bakom (problem)beteendet. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull…
a”.
Jag har läst vart enda ord. Mycket bra skrivet. Jag tycker att det är pedagogens ansvar att se till att barnen känner sig trygga och viktigt av allt är att barnen har företroend för de. Det är kunskap och erfarenheter hos pedagogerna som har en stor betydelse.
Tack Mamma, håller med!
Hälsa Prinsen att det finns fler som känner som han och som inte vill bli flyttade på. På förra skolan hörde det till att eleverna skulle flyttas runt i klassrummet med jämna mellanrum för att lära sig sitta med alla och kunna samarbeta med alla. Fullständigt idiotiskt! Flera for illa av det. Det tog tid innan vi fick in i åtgärdsprogrammet att han skulle sitta i egen bänk på samma ställe. Dock förstod de faktiskt när han i andra sammanhang blev jättearg, svor och störtade hem i affekt (hände inte så många gånger men i alla fall), så han blev inte skuldbelagd.
På nya skolan har det flyttats runt lite grann i klassen, men det är för att få till riktigt bra konstellationer så här i början på terminen och när många är nya för varandra. Men sonen behöver inte flytta. Han har sin plats som han fått välja själv, och den ska han ha! Gissa om vi är glada?! Sen har han ett eget litet arbetsrum med ingång längst bak i klassrummet, där han kan sitta och jobba i lugn och ro! Pedagogerna på Prinsens skola skulle nog behöva vidga sina vyer…
Härligt! Så skönt att få postiva berättelser från verkligheten som bekräftar att de här ungarna har lite extraordinära funktionsuppsättningar, men att det går med lite vilja att ta vara på dem! Yes!!!
Men åh! Hoppas att fröken tänkt till och förstått att hans beteende inte har något med nån värdegrund att göra. Den här mamman hade nog inte kunnat vara tyst om den där värdegrunden. Heja dej Drottningen som fixade att vara cool!
Reblogga detta på Prestationsprinsen och kommenterade:
När vi har fått livsavgörande information om vad ett barn eller ungdom behöver, så måste vi leva upp till det som behövs. Det är så onödigt, det tar inte lång tid att säga till en vecka i förväg, ett par dagar i förväg, dagen innan, på morgonen! Det tar ingen tid alls att skicka ett sms eller annan text, på något sätt har vi ju dokumenterat det som ska ske, skicka det och skriv det så det går att sprida från början.