En prestationsprins, en hemmasittare, föräldrar som gör allt de kan och förmår
Drottningen sitter med en kopp te och funderar. Nu har Prestationsprinsen varit hemma i över en månad. Hemmasittare. Hon trodde på en reaktion, att det äntligen skulle hända något. Men det är lugnare nu än någonsin. Tyst, helt tyst från skolan…
Efter ett antal kaosartade situationer liknande Om förståelse och koncentrationssvårigheter och Apropå tvångsvård av unga med funktionshinder – naturligt att de blir arga! gav Drottningen upp. Efter samtal, på samtal, möte på möte, med skolan i olika konstellationer, med och utan BUP och lååånga, lååånga samtal med Kungen om hur de ska få skolan att förstå, gav de upp. De gav upp! Prestationsprinsen råkade ut för helt orimliga situationer pga lärares bristande kompetens i att tillgodose hans särskilda behov och ingen förståelse för behoven bakom och ändå mindre för de konsekvenser denna brist på förståelse förde med sig. Dessa fruktansvärda situationer där en prins på 10 år provoceras till total panik eller ännu värre total uppgivenhet och passivitet. Och noll förtroende för de vuxna i skolan.
Drottningen ringde rektorn och meddelade att hon och Kungen tänkte hålla Prestationsprinsen hemma från skolan tills vidare. Hon förklarade att de ansåg att det sätt skolan bemötte Prestationsprinsen var helt oacceptabelt. Det följde inte det anpassningar man kommit överens om och tog inte alls vara på den kunskap skolan fått av BUP och andra för att anpassa på det sätt lagen föreskriver.
Rektorns reaktion kan sammanfattas i ett ” Jaha”. Och sedan ”ja, jag har faktiskt inte tid för något möte för att titta på det här förrän om sådär tre veckor”. Tre veckor, frågar Drottningen. Menar du allvar? Skolan du leder förorsakar total panik växlat med total uppgivenhet hos en 10-åring du har ansvar för, och du kan kanske ta tag i det om tre veckor? Ja, sa rektorn.
Nu har fem veckor gått och ingenting, ingenting, ingenting har hörts från skolan.
Så kallar vi vuxna de här prestationsprinsar för hemmasittare? Ingen vill vara hemmasittare, det är inte prestationsprinsarnas fel. Aldrig deras fel! Det är vi vuxna som har ansvar att skolan anpassas och fungerar. Rektor, mentor och alla inblandade, men i samverkan med föräldrar där det går förstås. Vad skulle två poliser löst för problem i det här fallet? Eller frånvarorapport till hemmet? Eller i betyget? Det behövs inte fler bevis för att vi inte har en skola för alla. Det är åtgärder.
usch detta låter som att jag kunnat skriva det själv tyvärr. Jag tycker att du har en mycket bra blogg och väldigt intressanta inlägg
mvh malin
Samma sak som för mig, skolan gjorde massor, men det fungerade inte i alla fall när de samtidigt försöket motarbeta att en diagnos utreddes..
vi är också i samma sits och har varit i omgångar sedan skolan började, i årskurs 4 fick dottern diagnosen Aspergers/AD(H)D och i årskurs 7 fick hon sociala fobier pga. skolans okunskap, jag håller dom ansvariga för hennes psykiska ohälsa rakt av. och hon har ej gått många dagar av årskurs 7 blev hemma helt sista månaden och inte ett knyst från skolan, ingen som frågat hur hon mår, ingen hörde av sig om examen och hon hade ej fått ens en hemklass att tillhöra…Jag har gett upp och tittar nu på alternativ, trots att vi nyss återigen flyttat…Jag har ordnat med en namninsamling på nätet, facebook grupp Skola NPF men man orkar inte hur mycket som helst kämpa på egen plan och hjälpa alla andra – så nu är jag sjukskriven och har ingen ork kvar!
Tackar för din fina blogg och har lagt den till favoriter och länkat till den på min facebook!
Jag har en idag 23 årig son, som hade det på det sätt du beskriver under hans skoltid. Men det är länge sedan nu och jag trodde i min enfald att det hade blivit bättre. När han fyllde 15 hade vi haft 100 möten runt honom hur det skulle kunna göras bra för honom, men tyvärr så blev det bara sämre de resterande skolåren.
Tack för att du bloggar i ämnet
Varma hälsningar
AnnKatrin