För mycket dokumentation eller är felet att den behövs eller kanske att rätt redskap saknas?

Dokumentation i skolan. Nu tycker jag att det går lite runt i debatten och att vi sitter fast i ”boxen” så det skriker om det. Jag säger inte att jag har rätt i mina tankar, men jag säger definitivt att det behövs lite helikopterperspektiv istället för att klaga på varje enskild sak. Till exempel för mycket dokumentation.

Läste en artikel i Pedagogiskt magasin av Lisa Asp-Onsjö och Ove Sernhede att all dokumentation som ligger på läraren äter upp viktig tid från att göra det de har som huvuduppgift, nämligen att utbilda eleverna. De varnar för att detta leder till konsekvenser för kunskapssynen, att det finns en tendens att fokusera på kunskap som betonar det mätbara, instrumentella och entydiga. De tar också upp att de skolor där mer än hälften av eleverna inte har behörighet att söka till gymnasiet och där ännu fler har behov av  åtgärdsprogram alla finns i miljonprogramsförorter. Här finns ett problem i att lärarna redan en stor arbetsbelastning och sedan på de tvingas till dokumentation, utredningar och åtgärdsprogram. Men författarna skriver inte ett ord om något systemfel… Inget om varför och om vi kan göra något åt det i sig!
Ingen helikoptersyn där inte…

Jag säger inte att de har fel i något i sin artikel. Men ibland måste man lyfta blicken. Kan vi göra något åt det som orsakar att detta tar så mycket tid? Så här tänker jag:

Bristen på kunskap driver antalet diagnoser

Diagnoser sätts i förhållande till miljön. Idag har vi  pga. okunskap en exkluderande skolmiljö och undervisning som gör att helt normala (enligt min definition), normalbegåvade och högbegåvade elever inte klarar sig med den ”ordinarie” undervisningen. Det behövs särskilt stöd. För att eventuellt få särskilt stöd krävs diagnos, nej inte enligt lag, men i praktiken. Det ökar efterfrågan på diagnos. Men inte ens då får eleverna den anpassning de verkligen behöver. Så möten, utredningar, åtgärdsprogram etc drar igång och det tar från undervisningen som kanske då blir ännu mindre inkluderande…

Färre åtgärdsprogram behövs om vi hade ett vidare normalitetsbegrepp i skolan.

Diagnoser och särskilt stöd kräver åtgärdsprogram. Jag tänker att elevernas behov i mångmiljonförorterna måste väl likna varandra. Det är förstås återkommande problem? Mindre aktivt stöd från hemmet, språkproblem, kanske till och med analfabetism, färre sökande lärare per tjänst (lärarkvaliteten?) och andra socioekonomiska och psykosociala problem. Går det inte att använda en del av tiden som läggs på utredning, åtgärdsprogram, möten kring enskilda elever till att tänka om i stort! De här ”problemen” verkar ju återkomma och vara ganska normala i de flesta av förorterna! Kan vi arbeta på ett annat, mer inkluderande sätt, så att vi inte behöver ha särskilt stöd till så många? Tänk Nossebro.

Jag är inte expert på förorternas problem, men jag vet att detta gäller för alla elever med NPF eller en släng av. Om den ordinarie undervisningen var mer förutsägbar och strukturerad så skulle antalet möten, åtgärdsprogram, uppföljningar, mail mm. minska dramatiskt! För att inte tala om frustrationen hos lärare, elever och familjer… Och mycket skulle gå att göra utan en enda extra resurs eller timme, men med ett helt annat mindset. Och tyvärr behövs det en kunskap som inte lärarhögskolan skickar med sina examinerade och legitimerade lärare. Men den finns att tillgå.

Det är kanske inte för mycket dokumentation

Visst. Det är mycket dokumentation som ska fram för arbetet i sig. LPP:er, IUP:er, veckobrev eller uppdatera intranät med planering, läxor och annat… Men jag hävdar att lärare inte har mer dokumentation än andra professionella yrkesgrupper. Men så mycket sämre stöd! Och därför tar det mer tid än vad som är rimligt.

Författarna skriver i sin artikel om problemet med digital dokumentation, de tar upp sekretess och att inte alla hem har en dator. Sekretessen håller jag med om. Det är ett problem. Men det är ett problem redan med den analoga dokumentationen. Tar vi en annan gång! Men dator!? I de flesta familjer finns idag en dator, eller ännu oftare en smartphone, även i förorten… Däremot så är det ju inte så för lärarna. Vanligt att inte ha vare sig dator eller smartphone. Och av de som har det finns många digitala analfabeter i jämförelse med eleverna och många föräldrar. Inte konstigt eftersom IT kommit till skolan ett par decennier efter resten av arbetslivet. Vanligt att det inte finns metoder för arbetet med dokumentationen. Eller att de inte är kommunicerade och förstådda. Och inga smarta digitala mallar att utgå från. Klart att det blir en tuff arbetsbörda!! Och många lärare har inte tillgång till en vettig arbetsplats på sin arbetsplats… och har man då ingen dator att ta med hem…

Så vi kanske inte ska klaga på att det krävs ordentlig dokumentation kring vad myndigheten skolan gör och inte gör i stort och med enskilda individer. Så skulle vi aldrig säga om sjukvården eller rättsväsendet. Att vi ska inte föra journaler eller dokumentera våra domslut för det tar så mycket tid. Där försöker vi istället arbeta med steget innan, dvs förebygga så att det inte behövs lika mycket sjukvård, domar och kriminalvård…

0 KOMMENTARER