Funktionshinder skapar vi, våra förväntningar och fördomar. Inte ett fel på någon av oss!
Funktionshinder finns i samhället. Funktionsnedsatt är något vi tycker vissa är. Även om jag ju propagerar för att vi bara kommer med olika funktionsuppsättningar! Men det är det samhälle vi lever i som sätter gränserna för vem det är ”fel” på. Som behöver en diagnos. Som förklaring och hjälp till anpassningar och förståelse (förhoppningsvis).
Vissa av oss, vuxna, ungdomar eller barn, får det lite svårt att fungera. En del anses genier och charmiga, andra underliga eller funktionsnedsatta. Men det beror ju på det samhälle vi skapat. Inte individen. Se tidigare inlägg om Aspie-kriterierna , ett sätt att se det positiva i en Asperger-diagnos.
Vem eller vad är det fel på? Jag blev inspirerad då jag läste Cariads blogginlägg om vad som egentligen är autistiskt hos hennes dotter.
Jag tänker att det mesta definitivt ligger utanför barnet. Ta ett ADHD barn i Sverige i dag, det blir för ofta behandlad som stökig, jobbig och anses inte kunna klara skolan, för hon sitter inte still och gör det hon ska. Oavsett begåvningsnivå.
Hade samma tjej varit född för hundra år sen hade hon kanske varit en respekterad tjej. Hon hade säkerligen arbetat hårt i det praktiska på gården, kunnat hitta på kreativa lösningar då resurserna var knappa, kunna hantera djur och redskap, orkat vandra långt… Då hade det nog varit hennes syster, som dömts ut som drömmare, sitter bara där och läser och skriver dagbok, är inte till någon nytta…
”Fånågotgjortsvårigheter”…. Definitivt en funktionsnedsättning i bondesamhället. Och det ligger inte långt bort vare sig i tiden eller rummet, dvs geografiskt. Låt oss hjälpa åt att minska behovet av diagnoser, vi kan ändra oss och låta fler fungera i vår vardag. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skul!
Reblogged this on Tankespår and commented:
Bra där!
Tack Maskrosen!
Reblogged this on i Ord och Bild and commented:
Alltså bara MÅSTE reblogga det här. Det är ju det HÄR som är verkligheten!
Aspie-kriterierna är superba! Läste om dem noggrant i samband med min diagnos, och känner mig väldigt hemma i dem. Vilket förstås inte den där psykologen ville lyssna på ens med ena örat. (Fyrkantig j—l)
Så jag struntar i det och känner mig hemma i min aspie-slingade adhd i alla fall. Så det så!
Och har förstås både rebloggat och slängt i väg det här till både twitter och fejan. Så det så! 😀