Om hemmasittande elever, barnperspektivet kräver ibland ett vuxenperspektiv
Barnperspektivet kräver ibland ett vuxenperspektiv. Man brukar säga att barn gör som vi vuxna gör, inte som vi säger. Vi konstaterar också att barn blir tonåringar och vuxna allt tidigare. Slutar leka, vi ger dem vuxenkläder… Själva vill vara unga och rebelliska länge…
Att ta barnperspektivet är ibland att ta ett vuxenperspektiv på ungarnas värld.
Vuxnas stress och rastlöshet
Vi talar om hopplösa chefer och kollegor vid matbordet. Vi byter jobb. Vi känner att vi vuxit ifrån våra livskamrater och byter fru, man, sambo… Vi flyttar och byter upp oss, eller ner oss på grund av tråkigheter eller ork. Vi tar ett sabbatsår eller termin och bara är. Eller vi sliter hårt och har ett tufft liv som inte våra ungar avundas oss, trots att vi gått ut gymnasiet.
När livet blir för tufft blir vi vuxna sjuka, psykisk ohälsa är den vanligaste anledningen till sjukskrivning idag. Många går in i den så kallade väggen, blir utbrända. Då tar det tid att komma tillbaka, vi får sakta börja med arbetsträning och trappa upp sakta utifrån vad vi orkar med. Andra drabbas så hårt att de blir deprimerade, det tar ofta ännu längre tid att komma ur. Då kanske det till och med behövs träning i annat än jobb, att helt enkelt gå ut, att göra roliga saker eller saker som inte känns jobbiga, bara för att komma ur isoleringen och den lilla värld som till slut blev allt vi orkade med…
Barnperspektivet kräver ibland ett vuxenperspektiv!
- Varför tror vi att barn och ungdomar är något annat än människor något yngre än oss vuxna?
- Varför är det konstigt att de lessnar på eller blir illa behandlade av kollegor (klasskamrater) och chefer (lärare med flera)?
- Varför skulle det vara konstigt att de inte orkar gå till jobbet (skolan) eller vill byta? De kanske inte kan formulera det, deras föräldrar kanske inte kan stötta dem, deras pedagoger kanske inte kan möta dem på rätt sätt, det finns kanske bara en skola på orten…
När livet blir övermäktigt och de kämpar på tills de stupar, så drabbas de på samma sätt som oss vuxna. De blir hemma eller mår dåligt på jobbet/skolan, som vid utbrändhet eller psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa kan göra oss apatiska, frustrerade, otåliga, utagerande, okoncentrerade, ledsna… Barn och unga är människor. Lite mindre än oss vuxna, därför också lite skörare. Lite mer utsatta. Ännu större anledning att värna om dem och förstå dem utifrån hur vi själva fungerar och vill bli bemötta. Barnperspektivet kräver ibland ett vuxenperspektiv
För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!
Jag håller med. Fullständigt!! Att välja bort skolan ska ge oss tydliga varningssignaler om att något är fel. Och dessa signaler måste vi ta på allvar. Jag vill se mer förebyggande arbete kring just detta i skolan.
Och vad gör man när ens barn faller isär, springer hem och till sist inte längre orkar gå alls? När vuxna hamnar i den situationen kan de sjukskriva sig. Ofta väldigt länge. Kan jag sjukskriva mitt barn för psykisk ohälsa tills det finns en möjlig väg tillbaka in i skoltillvaron? För min son har det gått rasande fort från ingen frånvaro alls till att nästan vara på väg att bli hemmasittare. Jag jobbar ofta hemifrån så när min son fått panik och rusat hem så har jag funnits här. Idag hade jag möte inbokat och när möjligheten att springa hem (till någon han litar på) inte längre fanns så mäktade han inte med att gå till skolan alls. Som förälder känns det i princip omöjligt att tvinga mitt barn att stanna kvar i en situation som bara får honom att må sämre och sämre. Vi har ingen dålig relation till lärarna men man tar inte tag i hela skolsituationen utan ser bara till de enskilda händelserna. Och sen har man lite svårt att se min sons perspektiv och börja med att utgå från hans känsla av situationen.
Läste följande artikel som gjort mig mycket upprörd och kunde handla om vem som helst vars barn blivit hemmasittare. Förvaltningsdomstolens argument till att man tvångsomhändertar pojken:
”Förvaltningsrätten anser dock att hans situation inte kan lösas på hemmaplan, bland annat på grund av hans mamma som man säger följande om:
”Trots att hon tidigare uppgett sig vara införstådd med allvaret i N.N:s situation, har hennes agerande genom av- och ombokningar, allmän otillgänglighet och en närmast orealistisk tilltro till familjens egen förmåga till förändring fått till följd att N.N:s omständigheter förvärrats ytterligare”, framgår det i socialnämndens utlåtande.”
När man skriver att mamman haft en närmast orealistisk tilltro till familjens egen förmåga så ser jag något annat bakom dessa ord och det är hur mamman kämpat förtvivlat för att skapa en miljö där hennes son ska orka överleva en tillvaro där varken skola, vård eller omsorg fungerar. Mammans av och ombokningar och vad man kallar allmän otillgänglighet förstår jag utifrån egen erfarenhet som att försöka tackla drevet av personer som saknar kompetens och kanske bara förvärrar hennes sons tillstånd och skapat mer stress. Med rätt stöd och kompetens är jag övertygad om att denna situation skulle kunna undvikas. Nu tar man pojken ifrån mamman enligt LVU.
http://www.metro.se/nyheter/socialt-isolerad-pojke-tvangsomhandertas/EVHmkC!WUKsC8o77O3Q/
Tror det finns stort mörkertal beträffande kommuner som tvångsomhändertar hemmasittare för att det saknas kunskap och kompetens.
Reblogga detta på Revolutionera skolan och kommenterade:
Ja, det är just sådant här som jag funderar över… Barn är också människor, fast mindre.
Tack för att du sprider Rebecka!
Reblogga detta på Prestationsprinsen och kommenterade:
Det är mycket nu när skola, idrottsträning, scouter, körer, vardagen drar igång. Det kan bli för mycket. Speciellt om något eller mycket inte fungerar riktigt bra…