Intelligens hur talar vi om det? Vågar vi det? Och accepterar vi att vi är olika begåvade?
Jag har tagit upp förut att det är skillnad på att tala om att någon är matematiskt begåvad och att någon är musikaliskt begåvad. Speciellt när vi vill bilda skolor för dem. Musikskolor kan vi ha från åk4, men gymnasiala spetskompetensprogram får alla möjliga professioner och privatpersoner att gå i taket.
Visst är det intressant?
Och det är nog ännu svårare för den pedagog eller annan utomstående som misstänker att ett barn är svagbegåvat eller vad vi nu vill, eller vågar, kalla det. Det är inte lätt för en mamma och pappa att ta, om de inte är inne eller har sina misstankar själva. Och förstås ännu svårare att komma med misstanken. Tänk om man har fel!
Nej, vi borde nog våga tala mer om detta och acceptera skillnaderna. Precis som vi borde våga tala om NPF-diagnoser och AST, men visst är det svårt när fördomarna råder. Likaså med psykisk ohälsa. Man är inte en svag människa för att man bryter ett ben, men om man har eller haft en depression…
Vi är alla begåvade, för visst är väl alla begåvade, men på olika saker? Ett bra exempel är väl de så kallade svagbegåvade i till exempel Glada Hudikteatern, nog är väl de musikaliskt begåvade och/eller teaterbegåvade!? Och i teatern ingår även deltagare med aspergers syndrom eller andra problem och diagnoser förstås.
Olika, men lika bra. Eller vad är det Thoralf säger. Smakprov:
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=y09y3ySbDeU]
Lämna ett svar