Kraftig ökning av hemmasittare

Kraftig ökning av hemmasittare. Det är rubriken på en rad inslag på SVT igår och idag bland annat dessa, även i Rappport och Morgonstudion. Men hur talar vi i media om den här problematiken egentligen?

Bakgrunden är att föräldranätverket Rätten till utbildning i dagarna släppt statistik för antalet elever som är borta mer än halva skoltiden. De har undersökt detta i ett antal kommuner under flera år. De har sedan antagit att procentsatsen för dessa cirka 400 000 elever är den samma för hela riket och beräknat frånvaron för den dryga miljon som går i den obligatoriska skolan.

19 000 elever eller fler

Rätten till utbildning har landat på knappt 19 000 elever, vilket är något mer än de 16 200 elever som Skolinspektionen angav i sin senaste kartläggning (HT 2023). Men variationerna mellan åren och aktörerna handlar om tiondels procent, vilket förmodligen är mindre än mörkertalet och felaktigheterna i statistiken. Alldeles för många är det i alla fall, kanske till och med en kraftig ökning av hemmasittare. Se några av alla våra inlägg om Nationell statistik över skolnärvaro.

Diffusa benämningar på skolfrånvaro

Vi säger det igen, men går inte in djupare på det. Skolfrånvaro blir problematisk för många elever långt innan den når 50 eller 100 procent. Många länder följer upp från 10 procents frånvaro per läsår. Det kallas till exempel kronisk eller bestående frånvaro.

Obehagskänslor för att gå till skolan, skolundvikande, som tas upp av SVT är bara en sorts frånvaro. Det kan också vara problem i skolsituationen, familjerelaterad, skolk och sjukdom för att använda PRINSmodellens fem typer av skolfrånvaro. I Sverige har vi inga definitioner på begreppen hemmasittare och problematisk skolfrånvaro.

Problematisk skolfrånvaro är inte samma sak som hemmasittare

Vi är glada att skolfrånvaron uppmärksammas. Det är samtidigt lite tröstlöst. I programmen blandas hej vilt uttrycket hemmasittare och problematisk skolfrånvaro vilket inte är samma sak. Problematisk frånvaro är ett mycket vidare begrepp. I SVT definieras hemmasittare explicit som elever med över 50 procents frånvaro och implicit som elever med ett skolundvikande beteende (nervös, oro, ångest) och mer eller mindre med 100 procents frånvaro. Elever kan vara frånvarande i den omfattningen av andra skäl.

Två elever i fokus

I Rapports sändning 6 januari kommer Jolien till tals. Hon släpades till skolan trots att hon mådde dåligt och inte förmådde vara på plats. Hon är nu nitton år och kom aldrig tillbaka till skolan.

I Morgonstudion får Enok och hans mamma berätta. Enok är nu tillbaka i skolan, men var borta större delen av mellanstadiet. Där intervjuas även Lillemor Lundberg, samordnari i skolsociala teamet, Arvidsjaurs kommun. Hon tar upp vikten att avlasta från skuld och skam, samt att skolan är samplanerat och inte ställer krav.

Både Enok och Jolines erfarenheter av att vara hemmasittare finns som inslag på SVT Play.

I Enok filmen intervjuas också Annica Jäverby, närvarosamordnare i Härryda och forskare. (Hennes licentiatarbete är en didaktikstudie (undervisning). Genom nio intervjuer med lärare i historia och religion konstateras att de anpassar innehållet till frånvarande elevers intressen, snarare än att utveckla nödvändiga perspektiv för samhällsnavigering. Studien tar inte upp effekt på närvaron). Hon lyfter att elever har tillgång till social samvaro via nätet när de är hemma och att vi inte vet hur många som är hemmasittare, men att det ökar.

Utbildningsminister Simona Mohamsson kommer också till tals i filmen om Enok. Hon lyfter att ”vi” driver på hårt för ett nationellt frånvaroregister (som vi drivit i över 10 år och föreslogs i en SOU januari 2017… 10 år senare). På frågan vem som bär skulden för att barn inte kommer till skolan är svaret: Det är samhällets ansvar gemensamt. Att det finns olika anledningar och samhället måste hitta lösningar så att eleven vågar och vill komma tillbaka.

Inga modeller för ökad närvaro presenteras

Inga modeller eller stukturerade arbetssätt för ökad närvaro presenteras, i stället är eleven i fokus. Alla inslag och själva programmet har eleven i centrum. Det är inte en skola med hög frånvaro eller en kommun. Vilket egentligen vore mer relevant. För det är så gott som alltid ett systemfel, snarare än ett individproblem. Men ett barns lidande är klickvänligare om man är krass, Mer lättförståelig om man är mänsklig. Men ändå bra att båda fallen som man valt har slutat i välbefinnande och acceptans.

Om vi accepterar de här inslagen som en vilja att beskriva elever som vill men inte förmår gå till skolan, med nervositet, oro och ångest för att gå till skolan, samt mycket omfattande frånvaro. Så handlar det faktiskt om vad skolan, vården och föräldrar eller annan vårdnadshavare behöver göra. De två första har absolut störst ansvar, eftersom det måste funka även när föräldraförmågan sviktar eller gjort allt de rimligen kan, men utan resultat.

Med det sagt, så finns det också många föräldrar som orsakar frånvaro och borde tänka ett varv till. Till exempel inte resa på semester eller besöka släkt i hemlandet utanför loven, begära eller orsaka att eleven tar ansvar för föräldrar eller syskon, sova i stället för att hjälpa sitt barn till skolan eller bara tycka att någon timme frånvaro här och där är OK, fast deras barn behöver varje lektion för att klara skolan.

Skolan och vården störst ansvar

Om vi enligt ovan preciserar oss, till skillnad från utbildningsministern, från diffusa samhället till skolans och vårdens ansvar. Då är SVT:s frågor till barnen: Vad hade du för problem? Hur kändes det? Ville du gå till skolan? Och så vidare, i stort riktade till fel part.

Eleven i fokus

Elevens bästa ska vara i fokus. Eleven måste förstås få ge sin bild. Så frågorna ovan är relevanta, men endast som kartläggning. Som en del för den analys skola och vård måste göra för att hitta relevanta insatser. Inte för att barnet har eller borde ha svaren på vilka insatser som borde gjorts.

Än värre, naiv och samtidigt alldeles rätt och hedervärd är frågan: Vad hade du behövt?

• Värre för att ”du:et” enbart utgår eleven? Man menar är förstås vad borde varit annorlunda i din skola? I bemötandet från vården? Hur dina föräldrar hanterade situationen?
  Samtidigt lägger intervjuaren”vad hade du behövt” problemet helt utanför eleven. Vad hade eleven kunnat göra annorlunda? Enok uttrycker det i den 10 min långa filmen. Jag har förstått att jag behöver hjälp och att den finns.
• Naiv för att utgår från att eleven ska förutom att ha svaret till varför det blev som det blev, utan också vad samtliga professionella missat.
• Hedervärd för att den ger eleven en agens och röst att säga sitt. Helt enligt barnkonvention med mera.

Fina porträtt och modiga ungdomar

Vi får hoppas att dessa modiga ungdomar tycker att det känns lika rätt om ett par år som idag att träda fram. Den klumpen finns alltid i magen när vi ser sådant här.

Det var fina porträtt som lät eleverna komma till tals och att båda landat, på olika sätt. Vi har fått så många reportage om eländet elever och familjer har mitt i ”hemmasittandet”, viktiga i sig, men också viktigt att annat kommer fram. Som detta att man kan landa mjukt vare sig man kommer tillbaka till skolan i normal ålder, senare (vuxenutbildningen finns för alla) eller inte alls.

Nu vill vi se en serie reportage om strukturerat arbete med skolfrånvaro och lite djupare förklaring av modeller som finns till exempel PRINSmodellen. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

0 KOMMENTARER